Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Om bloggen

Här kommer jag att berätta om min bok Fraustadt 1706: ett fält färgat rött (Historiska Media 2008) men också om kommande projekt, om historia i allmänhet och säkert en massa annat också. Kontakta mig på:

oskar.sjostrom@historia.su.se

30 november

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Mon, November 30, 2009 13:48:33

Karl XII:s dödsdag. För de allra flesta svenskar är det något som går obemärkt förbi, men för somliga är det en viktig dag att manifestera sin politiska åskådning åt den ena eller det andra hållet. Nynazister och antifascister, alla har de något att säga.

Det kan vid sådana tillfällen finnas anledning att erinra sig historien bakom firandet av 30 november. Det är nämligen en gammal tradition. Redan på 1700-talet förekom det hyllningar och bland annat Bellman författade en liten rask dikt på "Carl XII:s dödsdag" 1789:

Kung Carol, du lejon, på Turkarnas plan,
I ryssar, hör på nu med gamman,
Jag svär vid Sanct Brita vid påfven och fan,
Han dängde er sönder och samman.


Redan dessa rader dignade av samtida politik eftersom Sverige då låg i krig mot Ryssland, något som hade aktualiserat minnet av den svensk som mest envist bekrigat det stora riket i öster. Under 1800-talets början blev kungen föremål för Tegnérs och Geijers nygöticistiska hyllningar som författades lagom till 100-årsdagen av kungens död.

Den största hyllningen inträffade dock först 1868 då statyn i Kungsträdgården restes. Historien om Karl XII-statyn är fascinerande och säger en hel del om hur bilden av historiska gestalter kan brukas i de mest märkliga sammanhang. (Ungefär samtidigt hade svenska nykterhetsförbundet i likhet med många studentföreningar och tempelriddarordnar utropat 30 november till sina högtidsdagar.)

1862 blev återigen Karl XII en het potatis i den politiska debatten. Samma år hade nämligen tsaren avskaffat alla militära segerfester förutom minnesdagen av slaget vid Poltava. I Sverige upplevdes detta som en kränkande provokation och som ett led i detta firade svenskarna en egen minnesfest över Poltava på sommaren, dock inte prick på datumet (den 28:e juni) utan den 9 juli - det datum då svenska flottan segrade över den ryska vid Svensksund 1790.

Karl XII framställdes som en frihetskämpe värd att hyllas, en symbol för den lilla förtryckta statens kamp mot ett stort imperium (d.v.s. Ryssland). Att Karl XII själv fört krig såsom diktator över ett stort militärt imperium tycks inte ha svalnat vurmen för hans gestalt; inte heller det faktum att Karl XII:s krigföring i Polen 1701-1706 blev förödande för Polen och till stora delar ledde till ett starkt ryskt inflytande där. En stor fest på Cirkus på Djurgården hölls där Karl XII:s namnchiffer hade ställts ut omgiven av svenska, finska, polska, ungerska och t.o.m. italienska flaggor. En internationell fest långt från den högerextrema ideologi som gör anspråk på Karl XII-minnet idag.


Initiativet till själva statyn kom från polacker som levde i exil i Sverige. En stor folklig insamling hölls 1863 för att få ihop pengarna och en tävling utlystes bland landets konstnärer för att göra modeller till statyn. (Intressant nog blev det vinnande bidraget av Johan Peter Molin mycket kritiserat från högerkretsar: de var missnöjda med att Karl XII framställdes till fots och utan hatt - de ville ha en ryttarstaty.) Bidragen till projektet, som kom såväl från kungahuset som från "ringaste koja" samlades framgångsrikt in under 1864, och blev slutligen en imponerande summa om 50 000 riksdaler. När statyn stod färdig lagom till 150-årsfirandet inkom gratulationerna från hela Europa, bl.a. från den italienske frihetskämpen Garibaldi. Och i ett tryck från statyinvigningen 1868 hette det:

Och nu, den 150:de årsdagen af hjeltens död, står hans bildstod [...] rest på svenska hufvudstadens vackraste torg, hvarifrån den utsträckta handen betydelsefullt pekar åt den för oss och alla folk olycksdigra östern.

Festligheterna blev i sig tumultartade då folk trängde sig fram för att få en glimt av sin hjälte. Livgardets ryttare fick på kvällen rida kavallerichock bland träden i Kungsträdgården för att tygla de kravaller som uppstod bland missnöjda män som vandaliserat den läktare som rests för invigningens mer förnäma gästerna, vilken tydligen skymt sikten för många deltagare. I pressen talades det efteråt om "folkstormen". Minnet av kungen var alltså i första hand internationellt och folkligt, men också liberalt. De flesta hyllningarna hördes nämligen från liberalt håll och mitt under festligheterna hade en av talarna, den berömde August Blanche, av upphetsningen avlidit i en hjärtattack.

Kampen om Karl XII:s minne blev efter 1868 mycket intensiv, och på 1910-talet lyckades högerkonservativa krafter inlämma Karl XII i sin ideologi och lade beslag på såväl bilden av honom som själva stoden. Och därför marscherar fortfarande högerextrema grupper med facklor och kransar dit idag.

Men 30 november handlar alltså inte så mycket om den historiske Karl XII, utan om makten över minnesbilden av honom. En ideologisk konstruktion som inte har något med den verklige kungen att göra.