Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Om bloggen

Här kommer jag att berätta om min bok Fraustadt 1706: ett fält färgat rött (Historiska Media 2008) men också om kommande projekt, om historia i allmänhet och säkert en massa annat också. Kontakta mig på:

oskar.sjostrom@historia.su.se

Trehundraårsminne för en sönderskjuten fot

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Thu, June 18, 2009 00:08:42

Den 17 juni 1709 - för exakt 300 år sedan idag - fyllde Karl XII 27 år. Av en märklig händelse kom datumet att få ödesdiger betydelse för den kommande händelseutvecklingen.

Utan att bry sig om abstrakta ting som födelsedagsfirande hade kungen denna dag sin vana trogen dragit ut till förposterna där svenskarna fått stridskänning med ryska trupper. Den svenska armén hade lägrat sig kring Poltava i Ukraina och den ryska huvudarmén var i antågande. Dagliga skärmytslingar utkämpades i periferin mellan de bägge härarna.

Just den här morgonen var luften full av larm. Rapporter inströmmade om att ryssarna närmade sig de svenska ställningarna i avsikt att gå över Vorsklafloden. Kungen var känd i armén för att alltid personligen ta sig till de mest utsatta platserna. Väl där skrämde han slag på officerare och soldater när han utan att försöka ta skydd och utan synbar rädsla ställde sig mitt i skottlinjen. Med sig ut den här dagen hade han haft generalen Adam Ludvig Lewenhaupt som "ogärna" ridit med eftersom han kände till hur farligt det kunde vara.

Att Karl XII inte hade dödats av någon musköt- eller kanonkula hittills under kriget var väl i sig ett mirakel, och i armén var känslan allmänt utbredd att kungen måste ha en särskild nåd hos Gud som alltid klarade sig helskinnad undan fiendens kulor medan andra som ridit eller stått bredvid honom allt som oftast blivit nerskjutna. Det var nog detta som Lewenhaupt i första hand oroade sig för.

När sällskapet red ut på en äng framför de ryska ställningarna öppnades musköteld emot dem så att skotten "oss tjockt nog om öronen flögo". En kula träffade Lewenhaupts häst, och skärrad vände sig generalen till kungen med begäran om att de skulle ta sig därifrån. "Jag beder Eders Maj:t för Guds skull", sa han, "låtom oss rida hädan, här är ingenting att göra utan till att kläda skott". Kungen, som inte verkade brydd över den skadeskjutna hästen, svarade: "Det skadar ingenting, I fåen väl en annan häst igen". Sedan fortsatte han på egen hand ett stycke längre fram mot ryssarna. Lewenhaupt blev nu rejält nervös och uppfattade det som att kungen "själv strävade efter sin egen olycka". Han utbrast därför att "här är ingen generals plats" och red därifrån. Karl XII kom sakta efter på sin häst.

Medan Lewenhaupt red bort till sitt kvarter för att byta häst hade kungen fortsatt sin spaningsritt till en annan utsatt plats. Där hade han, i spetsen för trettio livdragoner, hamnat i skärmytsling med ett hundratal ryska kosacker. Några av kosackerna hade suttit av och lagt sig bakom en höjd för att skjuta prick på svenskarna med sina pricksäkra räfflade bössor. En plats var särskilt utsatt för prickskyttarna och det var givetvis dit som kungen red. Flera av de svenska soldaterna träffades i elden och sårades eller stupade. "Hans Maj:t red dock av och an, lika som ingen fara varit".

Efter en stund kom Lewenhaupt själv dit på en ny häst. Innan han hunnit fram till kungen möttes han av en officer som ropade: "Konungen är blesserad!" "Bättre Gud!", svarade generalen, "är det illa?"

Karl XII hade träffats av ett muskötskott i foten och var alldeles blek i ansiktet när Lewenhaupt mötte hans ögon. Av undersåtlig omtänksamhet utropade Lewenhaupt sin bestörtning och påpekade att han alltid avrått kungen från att exponera sin kungliga kropp för fiendens eld. "Det är bara i foten", svarade kungen, "kulan sitter inne, jag skall låta skära ut henne att det visslar efter".

Men kungen red inte direkt till fältskären, utan tog en lång omväg runt bland de svenska löpgravarna i nejden kring Poltava. När han tillslut återvände till högkvarteret på förmiddagen var han helt utmattad. Taffeltäckaren Johan Hultman fick hjälpa kungen av hästen och bära honom - så skriver Hultman själv - "på mina axlar" till sängkammaren.

På sängen drogs stöveln av och den blodiga foten torkades av. Det var en mycket svår skada. Skottet hade gått rekt genom vänstra foten och orsakat svåra splitterskador på benen. Själva kulan "satt uti strumpan ovanpå foten" och efter att ha fiskats fram mellan de kungliga tårna levererades den på kungens befallning till greve Hård.

Smärtan var ohygglig. Flera benbitar som hörde till fotens minsta tår blev utplockade. Foten svullnade sedan upp "så att där uppvärkte sex stycken hål som sedan uti den starka hettan högt uppsvälde". När fältskärerna misslyckades med att minska svullnaden med hjälp av något kallat "blå stenen" tog kungen själv ifrån dem en sax och klippte bort de svullnade delarna. "Och fastän det var en stor smärta, i synnerhet under hettan, gav Hans Maj:t sig, Gudi lov, mycket litet därvid och föga därom aktade".

Under en längre period låg kungen sedan sjuk i sårfeber. I den vidskepliga armén spreds farhågorna att kungens blessyr kunde vara ett järtecken från högre makter. "Vad konsternation och bekymmer detta hos alla uti armén åstadkom", skrev Lewenhaupt, "kan var och en väl själv tänka".

Kungens blessyr var länge den stående förklaringen till varför svenskarna besegrades i slaget vid Poltava. Utan kungen som ledare fungerade inte den den karolinska armén som den skulle. I Generalstabsverket "Karl XII på slagfältet" samt i Gustaf Petris berömda artikel om Poltava har den förklaringen stort utrymme. Peter Englund förkastar den på goda grunder i både "Poltava" och "Förlutenhetens landskap".

En av de som däremot redan in samtiden gav kungens skada en helt avgörande betydelse för utgången av slaget var Lewenhaupt själv.