Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Om bloggen

Här kommer jag att berätta om min bok Fraustadt 1706: ett fält färgat rött (Historiska Media 2008) men också om kommande projekt, om historia i allmänhet och säkert en massa annat också. Kontakta mig på:

oskar.sjostrom@historia.su.se

Johan Bär

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Thu, January 22, 2009 23:16:24
Slaget vid Fraustadt innebar en del omsättningar i den karolinska officerskåren. Stupade måste ersättas och när ett befäl förflyttades från en tjänst eller ett förband till en ny befattning öppnades nya luckor som måste fyllas underifrån.

En av de som avancerade var kaptenen Johan Bär, 32 år gammal från Östergötland, som endast två dagar efter slaget erhöll majorsgrad vid Närke-Värmlands infanteri.

Det var säkert välförtjänt. Redan i 15-årsåldern hade han påbörjat sin militära karriär, och när det stora nordiska kriget bröt ut hade han redan flera kampanjer på meritlistan (han hade tjänat i den holländska armén under pfalziska tronföljdskriget). Under föregående krigsår hade han hunnit utmärka sig flera gånger, bland annat i slaget vid Narva. Redan under krigets första år avancerade han från fänrik till kapten.

Efter den lyckade Dünaövergången i juli 1701 hade han utsetts till kommendant över en övergiven sachsisk befästning, Kobron skans. Innan de utrymt befästningen hade den sachsiska besättningen minerat den och kort därpå, efter att den fallit i svenska händer, hade hela skansen sprungit i luften.

I samma ögonblick satt Johan Bär inne i skansen och rökte tobak "uhr en lång porcellins pipa". Mirakulöst nog skadades varken han själv eller några av de andra soldaterna under hans kommando i explosionen. Två man som stod posterade uppe på vallen var dock inte lika tursamma utan flög i luften så att man efteråt inte kunde hitta något kvar av dem än "någre slarfvor af des kläder". Märkligt nog hade Bärs delikata pipa däremot klarat sig oskadd i smällen.

Ett av de första uppdragen som Bär fick efter Fraustadt var att leda en av flera fångtransporter som avgick från Rehnskiölds armé över preussisk mark till hamnarna vid Östersjökusten. Det var ingen enkel marsch. Varje dygn rymde ett flertal fångar och vägen var inte särskilt gästvänlig.

Under det ryska fälttåget tog Bärs karriär en dramatisk vändning. Han deltog i slagen vid Holowczyn och Malatitze på sommaren 1708 och överlevde den fruktansvärda vintern kring årsskiftet. I början av maj 1709 inträffade däremot en incident som kastade honom själv i onåd hos Karl XII.

Närke-Värmlands regemente stod vid denna tid i den ukrainska staden Oposjna omgivet av fientliga trupper. Bär hade kommenderats ut med 100 man på parti men angripits av en fientlig hop som enligt en osannolik uppgift skulle ha bestått av 20 000 ryssar - oräknat en viss mängd kalmucker och kosacker. Utan möjlighet att stå emot överrumplingen tvingades Bär att retirera tillbaka till staden med förlust av ett sextiotal soldater, ett par kanoner och sin dyrt anskaffade ära.

Karl XII blev upprörd. Enligt karolinsk officerskodex var det något av det mest skamliga som fanns att vända fienden ryggen: kungen hade många gånger uttryckt sin belåtenhet med officerare som låtit sig själva och sin trupp slås ihjäl till siste man så länge de hade försvarat den "svenska hedern". Men den som retirerade - oavsett om försvar var utsiktslöst - förverkade direkt kungens förtroende. Därför suspenderades Bär från sin majorstjänst och enligt en uppgift ska han ha tjänat som menig i slaget vid Poltava.

I och med nederlaget hamnade Bär tillsammans med tiotusentals andra svenskar i rysk fångenskap - för honom varade den i tretton år. Han åtnjöt dock sin majorstjänst och kom därför lindrigare undan i fångenskapen än andra längre ner i hierarkin; det hände att han bjöds på gästabud hemma hos ryska potentater. Först 1722 var han hemma i Sverige igen, och återgick då i tjänst hos sitt gamla regemente. 1737 avancerade han till överstelöjtnant och 1740 var han kommendant på Älvsborgs fästning. Han avled 1742 och begravdes i Kvillinge kyrka, där hans vapen samt en levnadsteckning på vers sattes upp. Då han var barnlös dog ätten ut med honom.