Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Om bloggen

Här kommer jag att berätta om min bok Fraustadt 1706: ett fält färgat rött (Historiska Media 2008) men också om kommande projekt, om historia i allmänhet och säkert en massa annat också. Kontakta mig på:

oskar.sjostrom@historia.su.se

Framträdande på Bok & Biblioteksmässan 25 september

AllmäntPosted by Oskar Sjöström Mon, September 07, 2009 23:11:35
Fredagen den 25 september kl. 13 kommer jag tillsammans med Christopher O'Regan och Erik Petersson att framträda i ett gemensamt seminarie på årets Bok & Biblioteksmässa i Göteborg. (Mässans egen presentation hittar du här.)

Om du planerar att gå på mässan så se till att pricka in detta i programmet alltså!

Vi ska tala kring ämnet "Framtidens historiker"; något om inspirationen från Peter Englund - vilken för min del varit mycket stor som alla läsare av min bok troligtvis noterat - och om vad det innebär att skriva historia. Och annat som faller en in antar jag.

Fraustadt som storpocket!

Om bokenPosted by Oskar Sjöström Tue, August 25, 2009 15:55:13

Fraustadt 1706 har i dagarna utkommit som storpocket, ett trevligt format som inte innebär något särskilt ingrepp på texten (inga nya tillägg eller rättningar i den här upplagan), utan erbjuder istället ett trevligt, billigt och läsbart alternativ till den inbundna utgåvan.

På förlagets hemsida finns boken att beställa för 99:- men jag har sett att den finns att få tag i billigare, 88:- på Bokus och 89:- på Adlibris.

Så ni som tyckte att den inbundna versionen var för dyr eller otymplig har nu chansen att äga boken som storpocket. :)

Glogów

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Tue, July 07, 2009 16:26:47
Ett par mil sydväst om Fraustadt ligger den gamla staden Glogów. Ortens historia är lång - det äldsta belägget för dess existens härrör ur en krönika från början av 1000-talet vilket gör Glogów lika gammalt som Sigtuna - och räknas till en av Polens äldsta städer. Läsare av min bok kanske minns att flyende sachsare efter slaget vid Fraustadt försökte ta sig in i staden, varvid kommendanten nekade dem inträde med motiveringen att de genom sitt dåliga uppträdande i strid "inte förtjänade det".

När jag reste till Wschowa i februari 2008 kom vi från Dresden och körde därför igenom staden. Historiens lager ligger tjocka här, men dessvärre är de inte så synliga eftersom det mesta förstörts av århundraden av krig. Dessutom utplånades så gott som hela staden i slutet av andra världskriget då sovjetiska trupper under sex veckors tid bombarderade de tyska trupper som förlagts där.

Glogów, som i äldre tid kallades kallades Gross Glogau, tillhör i övrigt det krigsdrabbade Schlesien som i många konflikter varit smältdegeln mellan rivaliserande härskare och stater. Under medeltiden slogs tyska och slaviska furstar om makten här, och på 1520-talet tillföll Glogów det habsburgska väldet, och kom därför att bli krigsskådeplats under trettioåriga kriget. 1642 intogs staden av svenska trupper och återgick till kejsaren först i och med Westfaliska freden sex år senare.

Under de österrikisk-preussiska krigen om Schlesien på 1700-talet kom Glogów att ockuperas av och införlivas med Preussen. Drygt ett halvsekel efter Fredrik den stores erövring kom franska arméer att inta staden, och Napoleon själv ska vid flera tillfällen ha befunnit sig där.

Även några karoliner har varit i Glogów. Om ett besök där berättar sekreteraren vid Livregementet till häst, Abraham Cederholm von Schmalensee i sina minnesanteckningar. Cederholm hade deltagit i klappjakten på Schulenburgs armé under hösten 1704, och varit med vid den lilla striden utanför Fraustadt (Tillendorf), då en eftersläntrande del av Patkuls ryska hjälpkår gjordes ned.

Den 4 november beslöt chefen för regementet, Carl Gustaf Creutz, att lämna kvarteren kring Fraustadt och rida till "Stora Glogau" för att få sig en måltid då han inte "smakat win eller annan styrkande spis" på flera dagar. Med honom följde överstelöjtnanten Henning Adolf Kruse (af Verchou), ryttmästaren Lars Riddersvärd, löjtnanten Mauritz Wilhelm Nisbeth, korpralen och greven Thure Gabriel Bielke och Cederholm själv.

Det var inte helt vanligt med besök av svenska officerare i Glogów, och sällskapet drog därför åt sig en hel del uppmärksamhet, framför allt av stadens kejserliga officerare. Creutz presenterade sig därför som ryttmästare, Kruse och Riddersvärd som löjtnanter. De tog in på krogen Blauen Hirsch och lät på knagglig franska beställa "sallader samt det bästa ungerska winet" av värden. Under måltiden noterade de att de kejserliga officerarna viskade, rände fram och tillbaka till krögaren och slängde blickar på dem.

När männen vid pass klockan tre på eftermiddagen begav sig på hemresan igen möttes de i portgången av de kejserliga officerarna i sina "wackra kläder och peruquer", som tog av sig hattarna och förklarade att det var sed att besökande officerare brukade trakteras med ett glas vin. Männen lät sig bjudas, steg av hästarna och stod i duggregn och småpratade med sina kejserliga kolleger medan eftermiddagen övergick i skymning.

En av officerarna närmade sig efter en stund Cederholm med en diskret förfrågan. Var inte i själva verket en av männen - den unge Thure Gabriel Bielke - Karl XII själv? Frågan besvarades "med ett flatt löje" och så var den saken ur världen. Männen red mätta och vinstinna tillbaka till vinterkvarteren igen.

Av en händelse uppmärksammades Cederholm påföljande år på en berättelse tryckt i en tysk almanacka. Där berättades "huru som Hans Kongl. Maij:t giort staden och fästningen Gross Glogau den nåden, att wara derinne, med några generals personer". Cederholm insåg genast att det var besöket i november som det här skrevs om och att de alltså inte blivit trodda! Personerna i den kungliga sviten var till och med namngivna. Magnus Stenbock skulle varit en av dem, och Cederholm antog att det var Creutz som förväxlats med den berömde generalen, eftersom han "brukade stora mustager" och hade låtit skägget växa. De övriga var identifierade "effter godtyckio".

Man undrar givetvis om det fortfarande i någon stadskrönika hävdas att Karl XII en gång i november 1704 varit på besök inkognito i staden, men blivit igenkänd av några skarpsinta kejserliga officerare...

När jag var på besök höll stadskärnan på att återuppföras med arkitektur som ska påminna om den gamla staden. Den ekonomiska krisen kanske har fått en del av detta arbete att stanna upp tillfälligt, men när jag reste förbi kokade det verkligen av byggnadsiver i den här delen av Polen, liksom i Dresden. Mycket handlar om att locka till sig historisk turism, och för den historieintresserade är bägge platserna verkligen sevärda. Trots att det i Glogów finns en bro över Oder som är den fulaste som jag någonsin sett.





Perevolotjna - den verkliga katastrofen?

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Wed, July 01, 2009 00:27:12
Slaget vid Poltava var ett fruktansvärt nederlag för Sverige. Tusentals dödade, sårade och tillfångatagna. Bland dem fältmarskalk Rehnskiöld, fältkanslichefen Piper och kanslisekreteraren Hermelin. Infanteriet var så gott som förintat, och även kavalleriet hade lidit "avbräck".

Ändå tågade Karl XII på kvällen den 28 juni 1709 söderut mot Dnepr med en drygt 20 000 man stark armé. Av dem var visserligen inte alla stridande, men det fanns åtminstone så mycket folk kvar som man hade satt in i slaget samma dag. Längs med vägen anslöt dessutom tidigare utskickade kårer och spaningsförband. Och artilleriet var intakt.

Inget är så fördärvligt för stridsmoralen som det första nederlaget för en tidigare obesegrad armé, skriver Clausewitz. Något ligger det i detta. Även om armén den 28 juni hade kunnat avtåga i relativ ordning var moralen i spillror och ledningen förvirrad. Kungen var sårad - enligt Stille borde någon av generalerna, läs Lewenhaupt - ha gripit kommandot. Men inget talar för att kungen var så utmattad att han inte kunde leda armén själv, och han gjorde det också ända fram till det ödesdigra stället där allt skulle ta slut: Perevolotjna.

Marschen Poltava-Perevolotjna är extremt märklig, men intressant om man vill studera effekten av ett nederlag på en besegrad armé. Ledning och spaning tycks ha upphört att fungera som den skulle, trupperna slutade lyda order och så gott som all kommunikation tycks ha havererat.

Idag, den 1 juli, skedde den nesliga kapitulationen. General Lewenhaupt och hans medbefälhavare togs på sängen av ryska trupper - de hade satsat all ansträngning på att få den tjurige kungen att sätta sig i säkerhet - och det är, som de flesta känner till, många omständigheter kring kapitulationen som är mystiska. Mycket skuld har hamnat på Lewenhaupt själv.

Varför sattes det till exempel aldrig ut några trupper på höjderna kring armén som hade kört fast i en floddal mellan Dnepr och Vorskla? Varför spanade man inte på de förföljande ryssarna, som enligt vissa rapporter sades vara mångtaliga? Varför var kungen så bångstyrig? Trodde man att man hade mer tid än man egentligen hade? Osv.

Här är inte platsen att reda ut alla dessa frågor - jag ska dock återkomma till saken i tryck - men det tycks mig ändå som att Perevolotjna, till skillnad från Poltava (man kan ju inte sära på händelseförloppen!) helt felaktigt har rönt mindre uppmärksamhet än bataljen. I själva verket är det kanske den 1 juli, och inte den 28 juni, som borde vara det verkliga "jubiléet".

På sin tid hävdade ju Harald Hjärne att Poltava endast varit ett "misslyckat anfall mot det ryska lägret som kostat ett par tusen man". Avgörandet stod vid Perevolotjna.

Trehundraårsminne för en sönderskjuten fot

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Thu, June 18, 2009 00:08:42

Den 17 juni 1709 - för exakt 300 år sedan idag - fyllde Karl XII 27 år. Av en märklig händelse kom datumet att få ödesdiger betydelse för den kommande händelseutvecklingen.

Utan att bry sig om abstrakta ting som födelsedagsfirande hade kungen denna dag sin vana trogen dragit ut till förposterna där svenskarna fått stridskänning med ryska trupper. Den svenska armén hade lägrat sig kring Poltava i Ukraina och den ryska huvudarmén var i antågande. Dagliga skärmytslingar utkämpades i periferin mellan de bägge härarna.

Just den här morgonen var luften full av larm. Rapporter inströmmade om att ryssarna närmade sig de svenska ställningarna i avsikt att gå över Vorsklafloden. Kungen var känd i armén för att alltid personligen ta sig till de mest utsatta platserna. Väl där skrämde han slag på officerare och soldater när han utan att försöka ta skydd och utan synbar rädsla ställde sig mitt i skottlinjen. Med sig ut den här dagen hade han haft generalen Adam Ludvig Lewenhaupt som "ogärna" ridit med eftersom han kände till hur farligt det kunde vara.

Att Karl XII inte hade dödats av någon musköt- eller kanonkula hittills under kriget var väl i sig ett mirakel, och i armén var känslan allmänt utbredd att kungen måste ha en särskild nåd hos Gud som alltid klarade sig helskinnad undan fiendens kulor medan andra som ridit eller stått bredvid honom allt som oftast blivit nerskjutna. Det var nog detta som Lewenhaupt i första hand oroade sig för.

När sällskapet red ut på en äng framför de ryska ställningarna öppnades musköteld emot dem så att skotten "oss tjockt nog om öronen flögo". En kula träffade Lewenhaupts häst, och skärrad vände sig generalen till kungen med begäran om att de skulle ta sig därifrån. "Jag beder Eders Maj:t för Guds skull", sa han, "låtom oss rida hädan, här är ingenting att göra utan till att kläda skott". Kungen, som inte verkade brydd över den skadeskjutna hästen, svarade: "Det skadar ingenting, I fåen väl en annan häst igen". Sedan fortsatte han på egen hand ett stycke längre fram mot ryssarna. Lewenhaupt blev nu rejält nervös och uppfattade det som att kungen "själv strävade efter sin egen olycka". Han utbrast därför att "här är ingen generals plats" och red därifrån. Karl XII kom sakta efter på sin häst.

Medan Lewenhaupt red bort till sitt kvarter för att byta häst hade kungen fortsatt sin spaningsritt till en annan utsatt plats. Där hade han, i spetsen för trettio livdragoner, hamnat i skärmytsling med ett hundratal ryska kosacker. Några av kosackerna hade suttit av och lagt sig bakom en höjd för att skjuta prick på svenskarna med sina pricksäkra räfflade bössor. En plats var särskilt utsatt för prickskyttarna och det var givetvis dit som kungen red. Flera av de svenska soldaterna träffades i elden och sårades eller stupade. "Hans Maj:t red dock av och an, lika som ingen fara varit".

Efter en stund kom Lewenhaupt själv dit på en ny häst. Innan han hunnit fram till kungen möttes han av en officer som ropade: "Konungen är blesserad!" "Bättre Gud!", svarade generalen, "är det illa?"

Karl XII hade träffats av ett muskötskott i foten och var alldeles blek i ansiktet när Lewenhaupt mötte hans ögon. Av undersåtlig omtänksamhet utropade Lewenhaupt sin bestörtning och påpekade att han alltid avrått kungen från att exponera sin kungliga kropp för fiendens eld. "Det är bara i foten", svarade kungen, "kulan sitter inne, jag skall låta skära ut henne att det visslar efter".

Men kungen red inte direkt till fältskären, utan tog en lång omväg runt bland de svenska löpgravarna i nejden kring Poltava. När han tillslut återvände till högkvarteret på förmiddagen var han helt utmattad. Taffeltäckaren Johan Hultman fick hjälpa kungen av hästen och bära honom - så skriver Hultman själv - "på mina axlar" till sängkammaren.

På sängen drogs stöveln av och den blodiga foten torkades av. Det var en mycket svår skada. Skottet hade gått rekt genom vänstra foten och orsakat svåra splitterskador på benen. Själva kulan "satt uti strumpan ovanpå foten" och efter att ha fiskats fram mellan de kungliga tårna levererades den på kungens befallning till greve Hård.

Smärtan var ohygglig. Flera benbitar som hörde till fotens minsta tår blev utplockade. Foten svullnade sedan upp "så att där uppvärkte sex stycken hål som sedan uti den starka hettan högt uppsvälde". När fältskärerna misslyckades med att minska svullnaden med hjälp av något kallat "blå stenen" tog kungen själv ifrån dem en sax och klippte bort de svullnade delarna. "Och fastän det var en stor smärta, i synnerhet under hettan, gav Hans Maj:t sig, Gudi lov, mycket litet därvid och föga därom aktade".

Under en längre period låg kungen sedan sjuk i sårfeber. I den vidskepliga armén spreds farhågorna att kungens blessyr kunde vara ett järtecken från högre makter. "Vad konsternation och bekymmer detta hos alla uti armén åstadkom", skrev Lewenhaupt, "kan var och en väl själv tänka".

Kungens blessyr var länge den stående förklaringen till varför svenskarna besegrades i slaget vid Poltava. Utan kungen som ledare fungerade inte den den karolinska armén som den skulle. I Generalstabsverket "Karl XII på slagfältet" samt i Gustaf Petris berömda artikel om Poltava har den förklaringen stort utrymme. Peter Englund förkastar den på goda grunder i både "Poltava" och "Förlutenhetens landskap".

En av de som däremot redan in samtiden gav kungens skada en helt avgörande betydelse för utgången av slaget var Lewenhaupt själv.





Poltavautställning på Armémuseum

AllmäntPosted by Oskar Sjöström Wed, May 27, 2009 11:28:13

För att påminna allmänheten om den stora katastrof som drabbade Sverige 28 juni 1709 kommer Armémuseum att öppna en tillfällig miniutställning om slaget samma datum i år. Läs mer här.

För egen del välkomnar jag utställningen, även om jag tycker att det är synd att den kommer att ersätta det så kallade "sjukdomsrummet" i muséet. Sjukdomarna - som stod för nånstans mellan 80-90% av alla förluster i krigen på den där tiden - kommer alltså inte längre att finnas representerade. Det är också vår egen Anders Wesslén som ligger bakom delar av Poltavautställningen. Och det borgar ju för kvalitet!

Däremot är jag lite skeptisk till att det även här kommer att bli en hel del tal om slagfältsarkeologi (med tanke på utgrävningarna i Poltava). Detta tycker jag är tjatigt och än så länge är jag tveksam till vad slagfältsarkeologin kommer att kunna bidra med för kunskaper. Jag ska fördjupa mig i den frågan i ett framtida inlägg.

Besökare till muséet kan också passa på att besöka statyn "Svea och den fallne karolinen" (1902) som står under en av kastanjerna utanför tyghuset. Den är faktiskt en gång ämnad att stå i Poltava, men efter protester - bland annat av den mäktige professorn Harald Hjärne, som inte tyckte att det passade sig att svenskar på något sätt bidrog till att förstora ryssarnas bild av segern - restes den 1904 utanför Armémuseum istället (eller Artillerimuseum som det hette då). Då stod statyn på mitten av artillerigården, men nu är den förpassad till ett hörn.

Stridens kulturhistoria

Ur biblioteketPosted by Oskar Sjöström Fri, May 08, 2009 10:10:35


John A. Lynn, som tidigare bland annat skrivit den omfattande och imponerande Giant of the Grand Siècle: the French Army 1610-1715 (1997), är i min mening en av världens främsta och mest läsvärda militärhistoriker. Hans originalitet och närhet till källorna sticker ut i en genre där en stor del av bokproduktionen bygger på vad tidigare forskare redan har skrivit. Lynn är inte rädd för att djupdyka ner i arkiven, och han har varit en inspiration för andra forkare som tysken Jürgen Luh, vars bok Kriegskunst in Europa 1650-1800 har nämnts av mig tidigare här på bloggen.

I Battle: a history of combat and culture (2003) angriper Lynn en del av den tidigare synen på krigföring utifrån ett kulturellt perspektiv. Han menar att synen på den "universelle krigaren" är felaktig och att synen på krig och strid alltid har varierat i tid och rum. Utifrån kulturella förklaringar beskriver Lynn hur det kommer sig att krigets praktik såg ut som den gjorde i en viss tid. Kapitlet som rör 1700-talets krigföring i Europa tar upp många intressanta och viktiga aspakter såsom äran och hederns betydelse för det militära ledarskapet. Lynn menar också att uniformernas införande i europeiska arméer på andra halvan av 1600-talet var en kombination av den starkare statens strävan efter likformighet och kontroll och samtidens estetiska ideal. På samma sätt menar Lynn att 1600- och 1700-talets befästningskonst inte alls var så rationell och vetenskaplig som den verkar, utan i första hand styrdes av samtida idéer om symmetrisk perfektion som en hög konstform: en befästning skulle inte bara fylla en funktion utan också, och kanske än viktigare, vara vacker att se på.

Även om man inte kan hålla med Lynn i alla detaljer eller avseenden är det här en viktig bok som jag varmt rekommenderar. Den väcker många intressanta frågor, besvarar andra på ett oväntat sätt och inspirerar till nya perspektiv på militärhistoria.

Harrison om fildelning

AllmäntPosted by Oskar Sjöström Fri, April 17, 2009 14:03:07

Jag är inte så väldigt insatt i detta med Pirate Bay och fildelningen, men måste nu skriva ur mig någonting eftersom vår alldeles egen Dick Harrison enligt Aftonbladet var en av de första att kommentera den fällande domen idag:

”– Om en författares böcker läggs ut på nätet innebär det att vi får noll kronor i ersättning för vårt jobb.” Ska Harrison ha sagt.

Men nu är det inte så enkelt, och det är ju heller inte det här som processen – om jag förstått den rätt – handlar om. (Visserligen utgår huvuddelen av författarskapets ”lön” i form av royalties, och storleken på ersättningen motsvarar därför bokförsäljningen. Harrison har alltså rätt endast i den mån att en nerladdad bok innebär en osåld bok. Men detta är ju ingen given naturlag precis: den nerladdade boken kan lika väl vara en aldrig köpt bok som likväl blir läst, eftersom den som laddar ner aldrig hade för avsikt att köpa boken ändå.) Rättegången rör frågor om upphovsrätt som är mycket grumliga, och den här domen lär knappast utgöra det slutliga svaret på problemet.

Att en så filosofisk fråga som denna kan reduceras till krass girighet hade inte förvånat mig om det hade kommit från en bolagsdirektör. Nu blev det en historiker vars samlade produktion knappast kan ha utlöst ens några mätbara nerladdningskvoter. Ändå hävdar Harrison – nästan något skrattretande – att han ”tillhör den grupp som drabbas hårdast av ökad fildelning”. Det var ett kliv upp på en väldigt hög häst. Jag har inte tillgång till några siffror visserligen, men borde inte Harrison snarare bekymras över alla de förlorade royalties som varje låntagare av någon av hans böcker på ett bibliotek innebär? Den förlusten måste vara mångdubbelt större.

Den ”principsak” som Harrison hänvisar till kan knappast heller äga giltighet för honom som författare, det är väl hans förlag som i så fall skall driva den principfrågan. Den princip som borde driva ett författarskap är väl snarare att varje läsare räknas: huvudsaken är väl inte om boken blir köpt, det är att den blir läst. Faktum är att enskilda författarskap mycket väl kan gynnas av fildelning eftersom böckerna på så sätt blir spridda till fler läsare än vad de hade blivit annars. Vem vet: kanske någon till och med tyckte att det var en bra bok och köpte den i efterhand; kanske någon kommer att börja läsa andra böcker som författaren har skrivit, dela med sig av upplevelsen till släkt och vänner, gå på föredrag eller på annat sätt indirekt bidra till författarens förkovran. Och nu talar jag alltså inte bara om den ekonomiska ersättningen, utan även om något så abstrakt som glädjen i att bli läst.

Och vem laddar förresten hem en bok? Läsa på skärmen? Läsa utskriftformat? Skyll dig själv i så fall!

« PreviousNext »