Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Om bloggen

Här kommer jag att berätta om min bok Fraustadt 1706: ett fält färgat rött (Historiska Media 2008) men också om kommande projekt, om historia i allmänhet och säkert en massa annat också. Kontakta mig på:

oskar.sjostrom@historia.su.se

En nyårshälsning från 1708

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Wed, December 31, 2008 01:05:56
Blog ImageFör exakt trehundra år sedan upplevde den karolinska armén en av de förjävligaste vintrarna i mannaminne. Karl XII:s ryska fälttåg hade pågått i över ett år och nu stod hans blåklädda kolonner krampaktigt fastfrusna i Ukraina.

Det var snuskigt kallt det året. I länder som Spanien och Italien kände man av kylan ordentligt. Venedigs kanaler frös till is och i Centraleuropa förstördes tusentals fruktträd. Östersjön förvandlades till kompakt ismassa och i både Sverige och Norge dog älgar och harar av köld i tidigare osedd omfattning. I Ukrainas stäppland var kylan fruktansvärd. Vin och sprit frös till is, boskapen frös ihjäl i fähusen och från luften - vittnade flera karoliner om i sina dagböcker - föll fåglar "ihjälfrusna till jorden".

Forskarna är fortfarande inte ense om vad det var som orsakade den s.k. "lilla istiden", en period av betydligt kallare väder (med en snittemperatur flera grader lägre än idag) som inträffade ungefär åren 1350-1750. Under 1600-talet ska det ha varit allra värst, men faktum är att några av de kallaste åren inträffade just i början av 1700-talet. När Carl von Linné långt senare beräknade temperaturer i det förflutna genom att mäta årsringar från trän upptäckte han att 1708 hade varit det kallaste året; just då hade träden på grund av kylan knappt vuxit nånting.

En av teorierna kring "lilla istiden" är att den låga medeltemperaturen berodde på låg aktivitet på solen. Enligt denna hypotes, som inte helt oväntat i första hand anfäktas av astronomer, inträffar regelbundna lågintensivperioder i solens aktivitet vilket påverkar klimatet på jorden. Ett synbart tecken på låg intensitet i solen är avsaknaden av solfläckar. Ett känt sådant tillfälle är det s.k. "Maunderminimet" som pågick ungefär 70 år i slutet "lilla istiden" och upphörde 1716. Under den perioden saknade solen så gott som helt fläckar. Kopplingen mellan lågintensitetsperioden och den ovanliga kylan på jorden har därför gjorts av astronomer. Man har bland annat hävdat att när solen är aktiv så medför den kraftigare solvinden ett skydd från kosmisk strålning, vilken, när solen å andra sidan inte är lika aktiv, medför förändringar i klimatet.

Om sådana här saker begrep karolinerna själva naturligtvis ingenting. I deras värld var det hiskligt kalla vädret endast ett tecken på gudomlig vrede.

Strax före jul hade temperaturen fallit kraftigt. Nästan i panik hade armékolonnerna trängt sig fram längs snöklädda vägar och farleder för att finna skydd i hus och kojor. De som inte nådde fram frös ihjäl. Vansinnesscener utspelades kring staden Gadjatj, där det varit tänkt att huvuddelen av armén skulle samlas. Trängsel uppstod kring den enda stadsporten, där trossvagnar körde fast och blev stående. Män på väg in i staden sågs krypande under vagnar och hästben för att ta sig fram. Överallt låg ihjälfrusna människor.

Man vet inte hur kallt det var. När tyskarna under invasionen av Sovjet 1941 råkade i en extremt kall vinter uppmättes på sina platser minus 46 eller lägre. Under vintern 1708 var det troligen minst lika kallt. En svensk fältpräst beskrev kölden som värre än vad någon svensk någonsin tidigare hade upplevt. Kuskar frös ihjäl sittande på vagnarna, hästarna stående i sina seldon och ryttarna i sadlarna.

”Mången ryttare ock dragon satt på hästen i sin fulla positur ihiälfrusen”, skrev en svensk dragonofficer. Vissa ihjälfrusna ryttare höll betseltygen så hårt att man måste skära av fingrarna för att få loss hästen. Vid ett tillfälle bevittnade fänriken Robert Petre vid Hälsinge regemente hur en knekt som satt sig ner efter en marsch knäckte av sin förfrusna ryggrad och dog omedelbart. Män som väl funnit en plats att skyla sig på vågade inte gå någonstans i rädsla för att frysa till döds.

På själva julafton hade kompaniinspektioner ägt rum varpå den obarmhärtiga vinterns offer skickats vidare till fältskärarna där deras "händer, fötter och ben omsider avstympades och avsågades, att det var mer ömka och jämmer att anse". Enligt Petre var det många som hade drabbats ”medelst hemliga tingens bortfrysande".

I Gadjatjs sjukstugor trängdes de förfrusna knektarna samman i klungor. Fältpräster som kallats dit för att bistå de olyckliga hade, huvudsakligen på grund av den fasansfulla stanken från bortruttnat människokött, svårt att stå ut. "Här var nu en ynklig syn på de förfrusna", skrev predikanten Sven Agrell. "Fältskärerna arbetade alla dagar med att skära av armar och ben; nu måtte mången vacker ung karl bliva krympling, och lågo alla husen fulla av sådana eländiga stackare".

En av de som stuvats in en fullpackad sjukstuga var den 17-årige gardesfänriken Gustaf Abraham Piper. Han hade kommit till armén i början på hösten 1708 - ung och hoppfull om vilka krigarbragder han skulle tillkämpa sig under kung Karls fanor - men hade vid framkomsten blivit sjuk (ett öde som förresten drabbade de flesta nyanlända rekryter). Under marschen till Gadjatj hade han därför legat nerbäddad under ett duntäcke i en trossvagn. Fordonet hade dock blivit stående i trängseln fram till staden och han hade suttit hela natten till julafton ihopkrupen och bortglömd under sitt täcke tills en av hans drängar räddat honom och lyckats föra honom in i staden. Piper överlevde, men fick amputera flera tår och delar av hälarna. Något krigsäventyr blev det aldrig för honom.

Ögonvittnesskildringarna är i det karolinska dagboksmaterialet skrämmande och samstämmigt känsloladdade. Skräckscenerna som utspelades i slutet av år 1708 satte eviga avtryck i soldaternas minnen. Dragonlöjtnanten Joachim Mathiae Lyth kom senare ihåg att svenskarna inte bara hade ryssarna att slåss mot denna ödesdigra vinter "utan elementen syntes här jämväl som starkaste fiender med all makt agera mot oss".

När kylan så småningom släppte svenskarna ur sitt dödsgrepp var armén skakad i grunden. Man vet inte hur många som hade strukit med, men förmodligen räknades de i tusental. Lika många eller fler hade också förfrusit sig och många av dem var så invalidiserade att de inte kunde tjänstgöra igen. Trots detta hoppades många kring nyåret att 1709 skulle bli ett nådigare år.

"Gud give oss ett gott nytt år", skrev gardesöversten Carl Magnus Posse i den första noteringen för januari månad i sin dagbok, "ty det förflutna året hava vi slutat med stor vedermöda och aldrig hava haft nånsin en så bedrövlig julhelg".

Med tanke på det slut som väntade armén vid Poltava under påföljande sommar blir Posses hoppfulla nyårsönskan nästan makaber. För vad kunde vänta dem 1709 som vore värre än det som de genomlidit kring jul och nyår 1708?

Teckning av Alf Lannerbäck, källa: http://www.op.se/parser.php?level1=10&level2=48&id=834629

« Previous