Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Om bloggen

Här kommer jag att berätta om min bok Fraustadt 1706: ett fält färgat rött (Historiska Media 2008) men också om kommande projekt, om historia i allmänhet och säkert en massa annat också. Kontakta mig på:

oskar.sjostrom@historia.su.se

Tacksägelsetexterna efter slaget vid Fraustadt

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Fri, October 08, 2010 17:53:34

På grund av att Karl XII och huvudarmén vid tidpunkten för slaget vid Fraustadt befann sig långt österut i Litauen - på jakt efter de flyktande resterna av Ogilvies Grodno-armé - dröjde det länge innan man där fick någon kunskap om Rehnskiölds seger.

Karl XII:s gratulationsbrev är daterat 7 april (ett andra den 2 maj) 1706, men kungen skriver där att han visserligen fått "åhtskilliga brefv" av Rehnkiöld men inte haft möjlighet att svara.

Leonard Kagg, vid Östgöta kavalleriregemente som följde huvudarmén, har i sin journal dock noterat att man redan den 9 mars - drygt en månad efter slaget - höll en allmän tacksägelsefest i den kungliga hären "för Frauenstadts lyckelige battaille".

Ottesångstexten var psalm 54: v. 6-9.

6. Sij, Gudh står medh migh: Herren uppehåller mina siäl.

7. Han skal betala minom fiendom thet onda: förstör them genom tina trohet.

8. Så wil jagh giöra tigh ett glädieoffer; och tacka, HERre, tino namne, at thet så trösteligit är.

9. Ty tu hielper migh uthur all min nödh: at mina ögon måga på mina fiender lust see.

(I en förklarande fotnot till vers 9 står det: "Een Gudfruchtig menniska glädz icke öfwer sina owänners ofärd: ty wij äre alle syndare, och hafwe förtient Gudz straff. Men hon glädz öfwer Gudz rättwisa dom och regemente, i thet, at han beskyddar sina, och straffar the onda. Eljes bör oss altijd önska och ther efter sökia, at the onde måga omvända sigh til bättring, och warda salige".)

Högmässan var Dan. 2: v. 20-21.

20. Och Daniel tog til at tala, och säija: Lofwat ware Gudz namn ifrån ewighet til ewighet: ty hans är både wijshet och starckhet.

21. Han förwandlar tider och stunder; han sätter Konungar af, och sätter Konungar up; han gifwer the wisa theras wijshet, och the förståndiga theras förstånd.

(I en förklarande not till vers 21 heter det: "Han sätter tijd före, huru länge hwart och ett rike stå skal; ja, huru länge hwar och een menniskia lefwa, och hwart och ett ting wara skal.") Raderna är mycket väl funna eftersom Fraustadt blev ett avgörande i avsättningskriget mot August: på så sätt gav Gamla testamentet, i den här tolkningen, legitimitet åt Karl XII:s detroniseringspolitik. Ett fyndigt propagandanummer måste tillstås!

Aftonsången var psalm 64: v. 6-11.

6. The äro dierfwe medh sin onda anslag; och talas widh huru the snaror läggia wilja, och säija: Ho kan see them?

7. The dichta skalckhet, och hållat hemliga; the äro ilfundige, och hafwa listig skalckastycke före.

8. Men Gudh skal hasteliga skiuta them, så at them skal swida efter.

9. Theras egen tunga skal fälla them; så at them bespotta skal hwar och en som them seer.

10. Och alla menniskior som thet see, skola fruchta sigh, och säija: Thet hafwer Gudh giordt; och förmärckia, at thet är hans gierning.

11. The rättferdige skola frögda sigh af HERranom, och förtrösta uppå honom; och alla froma hiertan skola ther af beröma sigh.

(Texterna är hämtade ur 1703 års bibel.)

Budskapet var tydligt: Gud hade förlänat svenskarna segern över de otrogna och falska fienderna, och segern vid Fraustadt var det konkreta beviset för att detta var sant. Gud hade straffat dem för sin falskhet medan han beskyddat de sina, d.v.s. svenskarna.

Som idé var detta verkligen ingenting unikt. I alla relationer och berättelser om slaget som jag läst - och det är åtskilliga - ges Gud äran för segern; i vissa fall har han t.o.m. gripit in i striden aktivt.

Karl XII skriver själv i brevet av den 2 maj:

"Jagh kan ändåk intet förbigå at önska H. Generalen ännu en gångh lycka öfver dhenna stora segern, som så tappert är här hållen giönom dhen aldra högsta gudens betedda nåd. Man kan intet nogsamt tacka vår herre dherför, som altidh gifver sitt biståndh."









Ett meddelande från kriget

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Fri, September 17, 2010 15:10:14


I Riksarkivets gömmor hittade jag under sommaren 2007 en liten samling dokument om slaget vid Fraustadt, huvudsakligen förlagor till de offentliga relationerna som trycktes och spreds som en del av den svenska krigspropagandan, dels avskrifter av olika privata brev. Källkritiskt utgör dessa handlingar givetvis ett problem, särskilt avskrifterna eftersom det är omöjligt att - utan original - avgöra om innehållet är äkta. Av andra källor kan man ju emellertid bekräfta åtminstone en del av uppgifterna.

Ett av breven, daterat Breslau den 20 febr 1706 (som var den 10:e enligt svensk kalender, d.v.s en vecka efter slaget), av en von Beuninge (?), beskriver i korthet vad han sett efter slaget. (Mottagare var en viss Christoph Gruben i Königsberg.) Fortfarande en vecka efter slaget låg liken strödda på slagfältet. En del låg fortfarande kvar i sina röda rockar, medan många andra var avklädda.

Två dagar efter slaget hade svenskarna företagit en jakt på ryska soldater i skogarna i området och skall enligt uppgiftsställaren ha påträffat och huggit ner 200 ryssar. Deras musköter hade sedan förts tillbaka till Fraustadt och ställts upp vid rådhuset.

Vidare berättas att svenskarna efter slaget funnit över tretusen sachsiska musköter på fälten som varit laddade, men aldrig avfyrade och alltså slängda på marken i flykten. På torsdagen efter slaget hade musköterna avfyrats av svenskarna.

Slutligen berättar brevskrivaren att det varit oklart exakt hur många svenskar som stupat i slaget eftersom man redan dagen efter slaget börjat söka upp och begrava de egna.


30 november

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Mon, November 30, 2009 13:48:33

Karl XII:s dödsdag. För de allra flesta svenskar är det något som går obemärkt förbi, men för somliga är det en viktig dag att manifestera sin politiska åskådning åt den ena eller det andra hållet. Nynazister och antifascister, alla har de något att säga.

Det kan vid sådana tillfällen finnas anledning att erinra sig historien bakom firandet av 30 november. Det är nämligen en gammal tradition. Redan på 1700-talet förekom det hyllningar och bland annat Bellman författade en liten rask dikt på "Carl XII:s dödsdag" 1789:

Kung Carol, du lejon, på Turkarnas plan,
I ryssar, hör på nu med gamman,
Jag svär vid Sanct Brita vid påfven och fan,
Han dängde er sönder och samman.


Redan dessa rader dignade av samtida politik eftersom Sverige då låg i krig mot Ryssland, något som hade aktualiserat minnet av den svensk som mest envist bekrigat det stora riket i öster. Under 1800-talets början blev kungen föremål för Tegnérs och Geijers nygöticistiska hyllningar som författades lagom till 100-årsdagen av kungens död.

Den största hyllningen inträffade dock först 1868 då statyn i Kungsträdgården restes. Historien om Karl XII-statyn är fascinerande och säger en hel del om hur bilden av historiska gestalter kan brukas i de mest märkliga sammanhang. (Ungefär samtidigt hade svenska nykterhetsförbundet i likhet med många studentföreningar och tempelriddarordnar utropat 30 november till sina högtidsdagar.)

1862 blev återigen Karl XII en het potatis i den politiska debatten. Samma år hade nämligen tsaren avskaffat alla militära segerfester förutom minnesdagen av slaget vid Poltava. I Sverige upplevdes detta som en kränkande provokation och som ett led i detta firade svenskarna en egen minnesfest över Poltava på sommaren, dock inte prick på datumet (den 28:e juni) utan den 9 juli - det datum då svenska flottan segrade över den ryska vid Svensksund 1790.

Karl XII framställdes som en frihetskämpe värd att hyllas, en symbol för den lilla förtryckta statens kamp mot ett stort imperium (d.v.s. Ryssland). Att Karl XII själv fört krig såsom diktator över ett stort militärt imperium tycks inte ha svalnat vurmen för hans gestalt; inte heller det faktum att Karl XII:s krigföring i Polen 1701-1706 blev förödande för Polen och till stora delar ledde till ett starkt ryskt inflytande där. En stor fest på Cirkus på Djurgården hölls där Karl XII:s namnchiffer hade ställts ut omgiven av svenska, finska, polska, ungerska och t.o.m. italienska flaggor. En internationell fest långt från den högerextrema ideologi som gör anspråk på Karl XII-minnet idag.


Initiativet till själva statyn kom från polacker som levde i exil i Sverige. En stor folklig insamling hölls 1863 för att få ihop pengarna och en tävling utlystes bland landets konstnärer för att göra modeller till statyn. (Intressant nog blev det vinnande bidraget av Johan Peter Molin mycket kritiserat från högerkretsar: de var missnöjda med att Karl XII framställdes till fots och utan hatt - de ville ha en ryttarstaty.) Bidragen till projektet, som kom såväl från kungahuset som från "ringaste koja" samlades framgångsrikt in under 1864, och blev slutligen en imponerande summa om 50 000 riksdaler. När statyn stod färdig lagom till 150-årsfirandet inkom gratulationerna från hela Europa, bl.a. från den italienske frihetskämpen Garibaldi. Och i ett tryck från statyinvigningen 1868 hette det:

Och nu, den 150:de årsdagen af hjeltens död, står hans bildstod [...] rest på svenska hufvudstadens vackraste torg, hvarifrån den utsträckta handen betydelsefullt pekar åt den för oss och alla folk olycksdigra östern.

Festligheterna blev i sig tumultartade då folk trängde sig fram för att få en glimt av sin hjälte. Livgardets ryttare fick på kvällen rida kavallerichock bland träden i Kungsträdgården för att tygla de kravaller som uppstod bland missnöjda män som vandaliserat den läktare som rests för invigningens mer förnäma gästerna, vilken tydligen skymt sikten för många deltagare. I pressen talades det efteråt om "folkstormen". Minnet av kungen var alltså i första hand internationellt och folkligt, men också liberalt. De flesta hyllningarna hördes nämligen från liberalt håll och mitt under festligheterna hade en av talarna, den berömde August Blanche, av upphetsningen avlidit i en hjärtattack.

Kampen om Karl XII:s minne blev efter 1868 mycket intensiv, och på 1910-talet lyckades högerkonservativa krafter inlämma Karl XII i sin ideologi och lade beslag på såväl bilden av honom som själva stoden. Och därför marscherar fortfarande högerextrema grupper med facklor och kransar dit idag.

Men 30 november handlar alltså inte så mycket om den historiske Karl XII, utan om makten över minnesbilden av honom. En ideologisk konstruktion som inte har något med den verklige kungen att göra.










Sachsiska arméns uniformer på Tacitus.nu

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Sun, October 04, 2009 21:38:05

På Örjan Martinssons förnämliga - och för den knappologiskt lagde oundgängliga - historiesajt Tacitus.nu kan man beskåda den sachsiska arméns troliga beklädnad i slaget vid Fraustadt. Örjan åskådliggör på så sätt något som boken inte lyckas med: att sätta en någorlunda visuell klarhet i hur färggrann en slagordning i början av 1700-talet måste ha varit! Örjans sammanställning sträcker sig så långt källorna ger oss kännedom, och ger en fin översikt över de olika regementenas och bataljonernas klädsel.

Om man följer en länk från sidan hittar man dessutom information om den ryska hjälpkårens utseende jämte en kortare historik över den arma kårens öde.

Mer av detta slag! Tack Örjan.

Glogów

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Tue, July 07, 2009 16:26:47
Ett par mil sydväst om Fraustadt ligger den gamla staden Glogów. Ortens historia är lång - det äldsta belägget för dess existens härrör ur en krönika från början av 1000-talet vilket gör Glogów lika gammalt som Sigtuna - och räknas till en av Polens äldsta städer. Läsare av min bok kanske minns att flyende sachsare efter slaget vid Fraustadt försökte ta sig in i staden, varvid kommendanten nekade dem inträde med motiveringen att de genom sitt dåliga uppträdande i strid "inte förtjänade det".

När jag reste till Wschowa i februari 2008 kom vi från Dresden och körde därför igenom staden. Historiens lager ligger tjocka här, men dessvärre är de inte så synliga eftersom det mesta förstörts av århundraden av krig. Dessutom utplånades så gott som hela staden i slutet av andra världskriget då sovjetiska trupper under sex veckors tid bombarderade de tyska trupper som förlagts där.

Glogów, som i äldre tid kallades kallades Gross Glogau, tillhör i övrigt det krigsdrabbade Schlesien som i många konflikter varit smältdegeln mellan rivaliserande härskare och stater. Under medeltiden slogs tyska och slaviska furstar om makten här, och på 1520-talet tillföll Glogów det habsburgska väldet, och kom därför att bli krigsskådeplats under trettioåriga kriget. 1642 intogs staden av svenska trupper och återgick till kejsaren först i och med Westfaliska freden sex år senare.

Under de österrikisk-preussiska krigen om Schlesien på 1700-talet kom Glogów att ockuperas av och införlivas med Preussen. Drygt ett halvsekel efter Fredrik den stores erövring kom franska arméer att inta staden, och Napoleon själv ska vid flera tillfällen ha befunnit sig där.

Även några karoliner har varit i Glogów. Om ett besök där berättar sekreteraren vid Livregementet till häst, Abraham Cederholm von Schmalensee i sina minnesanteckningar. Cederholm hade deltagit i klappjakten på Schulenburgs armé under hösten 1704, och varit med vid den lilla striden utanför Fraustadt (Tillendorf), då en eftersläntrande del av Patkuls ryska hjälpkår gjordes ned.

Den 4 november beslöt chefen för regementet, Carl Gustaf Creutz, att lämna kvarteren kring Fraustadt och rida till "Stora Glogau" för att få sig en måltid då han inte "smakat win eller annan styrkande spis" på flera dagar. Med honom följde överstelöjtnanten Henning Adolf Kruse (af Verchou), ryttmästaren Lars Riddersvärd, löjtnanten Mauritz Wilhelm Nisbeth, korpralen och greven Thure Gabriel Bielke och Cederholm själv.

Det var inte helt vanligt med besök av svenska officerare i Glogów, och sällskapet drog därför åt sig en hel del uppmärksamhet, framför allt av stadens kejserliga officerare. Creutz presenterade sig därför som ryttmästare, Kruse och Riddersvärd som löjtnanter. De tog in på krogen Blauen Hirsch och lät på knagglig franska beställa "sallader samt det bästa ungerska winet" av värden. Under måltiden noterade de att de kejserliga officerarna viskade, rände fram och tillbaka till krögaren och slängde blickar på dem.

När männen vid pass klockan tre på eftermiddagen begav sig på hemresan igen möttes de i portgången av de kejserliga officerarna i sina "wackra kläder och peruquer", som tog av sig hattarna och förklarade att det var sed att besökande officerare brukade trakteras med ett glas vin. Männen lät sig bjudas, steg av hästarna och stod i duggregn och småpratade med sina kejserliga kolleger medan eftermiddagen övergick i skymning.

En av officerarna närmade sig efter en stund Cederholm med en diskret förfrågan. Var inte i själva verket en av männen - den unge Thure Gabriel Bielke - Karl XII själv? Frågan besvarades "med ett flatt löje" och så var den saken ur världen. Männen red mätta och vinstinna tillbaka till vinterkvarteren igen.

Av en händelse uppmärksammades Cederholm påföljande år på en berättelse tryckt i en tysk almanacka. Där berättades "huru som Hans Kongl. Maij:t giort staden och fästningen Gross Glogau den nåden, att wara derinne, med några generals personer". Cederholm insåg genast att det var besöket i november som det här skrevs om och att de alltså inte blivit trodda! Personerna i den kungliga sviten var till och med namngivna. Magnus Stenbock skulle varit en av dem, och Cederholm antog att det var Creutz som förväxlats med den berömde generalen, eftersom han "brukade stora mustager" och hade låtit skägget växa. De övriga var identifierade "effter godtyckio".

Man undrar givetvis om det fortfarande i någon stadskrönika hävdas att Karl XII en gång i november 1704 varit på besök inkognito i staden, men blivit igenkänd av några skarpsinta kejserliga officerare...

När jag var på besök höll stadskärnan på att återuppföras med arkitektur som ska påminna om den gamla staden. Den ekonomiska krisen kanske har fått en del av detta arbete att stanna upp tillfälligt, men när jag reste förbi kokade det verkligen av byggnadsiver i den här delen av Polen, liksom i Dresden. Mycket handlar om att locka till sig historisk turism, och för den historieintresserade är bägge platserna verkligen sevärda. Trots att det i Glogów finns en bro över Oder som är den fulaste som jag någonsin sett.





Perevolotjna - den verkliga katastrofen?

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Wed, July 01, 2009 00:27:12
Slaget vid Poltava var ett fruktansvärt nederlag för Sverige. Tusentals dödade, sårade och tillfångatagna. Bland dem fältmarskalk Rehnskiöld, fältkanslichefen Piper och kanslisekreteraren Hermelin. Infanteriet var så gott som förintat, och även kavalleriet hade lidit "avbräck".

Ändå tågade Karl XII på kvällen den 28 juni 1709 söderut mot Dnepr med en drygt 20 000 man stark armé. Av dem var visserligen inte alla stridande, men det fanns åtminstone så mycket folk kvar som man hade satt in i slaget samma dag. Längs med vägen anslöt dessutom tidigare utskickade kårer och spaningsförband. Och artilleriet var intakt.

Inget är så fördärvligt för stridsmoralen som det första nederlaget för en tidigare obesegrad armé, skriver Clausewitz. Något ligger det i detta. Även om armén den 28 juni hade kunnat avtåga i relativ ordning var moralen i spillror och ledningen förvirrad. Kungen var sårad - enligt Stille borde någon av generalerna, läs Lewenhaupt - ha gripit kommandot. Men inget talar för att kungen var så utmattad att han inte kunde leda armén själv, och han gjorde det också ända fram till det ödesdigra stället där allt skulle ta slut: Perevolotjna.

Marschen Poltava-Perevolotjna är extremt märklig, men intressant om man vill studera effekten av ett nederlag på en besegrad armé. Ledning och spaning tycks ha upphört att fungera som den skulle, trupperna slutade lyda order och så gott som all kommunikation tycks ha havererat.

Idag, den 1 juli, skedde den nesliga kapitulationen. General Lewenhaupt och hans medbefälhavare togs på sängen av ryska trupper - de hade satsat all ansträngning på att få den tjurige kungen att sätta sig i säkerhet - och det är, som de flesta känner till, många omständigheter kring kapitulationen som är mystiska. Mycket skuld har hamnat på Lewenhaupt själv.

Varför sattes det till exempel aldrig ut några trupper på höjderna kring armén som hade kört fast i en floddal mellan Dnepr och Vorskla? Varför spanade man inte på de förföljande ryssarna, som enligt vissa rapporter sades vara mångtaliga? Varför var kungen så bångstyrig? Trodde man att man hade mer tid än man egentligen hade? Osv.

Här är inte platsen att reda ut alla dessa frågor - jag ska dock återkomma till saken i tryck - men det tycks mig ändå som att Perevolotjna, till skillnad från Poltava (man kan ju inte sära på händelseförloppen!) helt felaktigt har rönt mindre uppmärksamhet än bataljen. I själva verket är det kanske den 1 juli, och inte den 28 juni, som borde vara det verkliga "jubiléet".

På sin tid hävdade ju Harald Hjärne att Poltava endast varit ett "misslyckat anfall mot det ryska lägret som kostat ett par tusen man". Avgörandet stod vid Perevolotjna.

Trehundraårsminne för en sönderskjuten fot

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Thu, June 18, 2009 00:08:42

Den 17 juni 1709 - för exakt 300 år sedan idag - fyllde Karl XII 27 år. Av en märklig händelse kom datumet att få ödesdiger betydelse för den kommande händelseutvecklingen.

Utan att bry sig om abstrakta ting som födelsedagsfirande hade kungen denna dag sin vana trogen dragit ut till förposterna där svenskarna fått stridskänning med ryska trupper. Den svenska armén hade lägrat sig kring Poltava i Ukraina och den ryska huvudarmén var i antågande. Dagliga skärmytslingar utkämpades i periferin mellan de bägge härarna.

Just den här morgonen var luften full av larm. Rapporter inströmmade om att ryssarna närmade sig de svenska ställningarna i avsikt att gå över Vorsklafloden. Kungen var känd i armén för att alltid personligen ta sig till de mest utsatta platserna. Väl där skrämde han slag på officerare och soldater när han utan att försöka ta skydd och utan synbar rädsla ställde sig mitt i skottlinjen. Med sig ut den här dagen hade han haft generalen Adam Ludvig Lewenhaupt som "ogärna" ridit med eftersom han kände till hur farligt det kunde vara.

Att Karl XII inte hade dödats av någon musköt- eller kanonkula hittills under kriget var väl i sig ett mirakel, och i armén var känslan allmänt utbredd att kungen måste ha en särskild nåd hos Gud som alltid klarade sig helskinnad undan fiendens kulor medan andra som ridit eller stått bredvid honom allt som oftast blivit nerskjutna. Det var nog detta som Lewenhaupt i första hand oroade sig för.

När sällskapet red ut på en äng framför de ryska ställningarna öppnades musköteld emot dem så att skotten "oss tjockt nog om öronen flögo". En kula träffade Lewenhaupts häst, och skärrad vände sig generalen till kungen med begäran om att de skulle ta sig därifrån. "Jag beder Eders Maj:t för Guds skull", sa han, "låtom oss rida hädan, här är ingenting att göra utan till att kläda skott". Kungen, som inte verkade brydd över den skadeskjutna hästen, svarade: "Det skadar ingenting, I fåen väl en annan häst igen". Sedan fortsatte han på egen hand ett stycke längre fram mot ryssarna. Lewenhaupt blev nu rejält nervös och uppfattade det som att kungen "själv strävade efter sin egen olycka". Han utbrast därför att "här är ingen generals plats" och red därifrån. Karl XII kom sakta efter på sin häst.

Medan Lewenhaupt red bort till sitt kvarter för att byta häst hade kungen fortsatt sin spaningsritt till en annan utsatt plats. Där hade han, i spetsen för trettio livdragoner, hamnat i skärmytsling med ett hundratal ryska kosacker. Några av kosackerna hade suttit av och lagt sig bakom en höjd för att skjuta prick på svenskarna med sina pricksäkra räfflade bössor. En plats var särskilt utsatt för prickskyttarna och det var givetvis dit som kungen red. Flera av de svenska soldaterna träffades i elden och sårades eller stupade. "Hans Maj:t red dock av och an, lika som ingen fara varit".

Efter en stund kom Lewenhaupt själv dit på en ny häst. Innan han hunnit fram till kungen möttes han av en officer som ropade: "Konungen är blesserad!" "Bättre Gud!", svarade generalen, "är det illa?"

Karl XII hade träffats av ett muskötskott i foten och var alldeles blek i ansiktet när Lewenhaupt mötte hans ögon. Av undersåtlig omtänksamhet utropade Lewenhaupt sin bestörtning och påpekade att han alltid avrått kungen från att exponera sin kungliga kropp för fiendens eld. "Det är bara i foten", svarade kungen, "kulan sitter inne, jag skall låta skära ut henne att det visslar efter".

Men kungen red inte direkt till fältskären, utan tog en lång omväg runt bland de svenska löpgravarna i nejden kring Poltava. När han tillslut återvände till högkvarteret på förmiddagen var han helt utmattad. Taffeltäckaren Johan Hultman fick hjälpa kungen av hästen och bära honom - så skriver Hultman själv - "på mina axlar" till sängkammaren.

På sängen drogs stöveln av och den blodiga foten torkades av. Det var en mycket svår skada. Skottet hade gått rekt genom vänstra foten och orsakat svåra splitterskador på benen. Själva kulan "satt uti strumpan ovanpå foten" och efter att ha fiskats fram mellan de kungliga tårna levererades den på kungens befallning till greve Hård.

Smärtan var ohygglig. Flera benbitar som hörde till fotens minsta tår blev utplockade. Foten svullnade sedan upp "så att där uppvärkte sex stycken hål som sedan uti den starka hettan högt uppsvälde". När fältskärerna misslyckades med att minska svullnaden med hjälp av något kallat "blå stenen" tog kungen själv ifrån dem en sax och klippte bort de svullnade delarna. "Och fastän det var en stor smärta, i synnerhet under hettan, gav Hans Maj:t sig, Gudi lov, mycket litet därvid och föga därom aktade".

Under en längre period låg kungen sedan sjuk i sårfeber. I den vidskepliga armén spreds farhågorna att kungens blessyr kunde vara ett järtecken från högre makter. "Vad konsternation och bekymmer detta hos alla uti armén åstadkom", skrev Lewenhaupt, "kan var och en väl själv tänka".

Kungens blessyr var länge den stående förklaringen till varför svenskarna besegrades i slaget vid Poltava. Utan kungen som ledare fungerade inte den den karolinska armén som den skulle. I Generalstabsverket "Karl XII på slagfältet" samt i Gustaf Petris berömda artikel om Poltava har den förklaringen stort utrymme. Peter Englund förkastar den på goda grunder i både "Poltava" och "Förlutenhetens landskap".

En av de som däremot redan in samtiden gav kungens skada en helt avgörande betydelse för utgången av slaget var Lewenhaupt själv.





Johan Bär

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Thu, January 22, 2009 23:16:24
Slaget vid Fraustadt innebar en del omsättningar i den karolinska officerskåren. Stupade måste ersättas och när ett befäl förflyttades från en tjänst eller ett förband till en ny befattning öppnades nya luckor som måste fyllas underifrån.

En av de som avancerade var kaptenen Johan Bär, 32 år gammal från Östergötland, som endast två dagar efter slaget erhöll majorsgrad vid Närke-Värmlands infanteri.

Det var säkert välförtjänt. Redan i 15-årsåldern hade han påbörjat sin militära karriär, och när det stora nordiska kriget bröt ut hade han redan flera kampanjer på meritlistan (han hade tjänat i den holländska armén under pfalziska tronföljdskriget). Under föregående krigsår hade han hunnit utmärka sig flera gånger, bland annat i slaget vid Narva. Redan under krigets första år avancerade han från fänrik till kapten.

Efter den lyckade Dünaövergången i juli 1701 hade han utsetts till kommendant över en övergiven sachsisk befästning, Kobron skans. Innan de utrymt befästningen hade den sachsiska besättningen minerat den och kort därpå, efter att den fallit i svenska händer, hade hela skansen sprungit i luften.

I samma ögonblick satt Johan Bär inne i skansen och rökte tobak "uhr en lång porcellins pipa". Mirakulöst nog skadades varken han själv eller några av de andra soldaterna under hans kommando i explosionen. Två man som stod posterade uppe på vallen var dock inte lika tursamma utan flög i luften så att man efteråt inte kunde hitta något kvar av dem än "någre slarfvor af des kläder". Märkligt nog hade Bärs delikata pipa däremot klarat sig oskadd i smällen.

Ett av de första uppdragen som Bär fick efter Fraustadt var att leda en av flera fångtransporter som avgick från Rehnskiölds armé över preussisk mark till hamnarna vid Östersjökusten. Det var ingen enkel marsch. Varje dygn rymde ett flertal fångar och vägen var inte särskilt gästvänlig.

Under det ryska fälttåget tog Bärs karriär en dramatisk vändning. Han deltog i slagen vid Holowczyn och Malatitze på sommaren 1708 och överlevde den fruktansvärda vintern kring årsskiftet. I början av maj 1709 inträffade däremot en incident som kastade honom själv i onåd hos Karl XII.

Närke-Värmlands regemente stod vid denna tid i den ukrainska staden Oposjna omgivet av fientliga trupper. Bär hade kommenderats ut med 100 man på parti men angripits av en fientlig hop som enligt en osannolik uppgift skulle ha bestått av 20 000 ryssar - oräknat en viss mängd kalmucker och kosacker. Utan möjlighet att stå emot överrumplingen tvingades Bär att retirera tillbaka till staden med förlust av ett sextiotal soldater, ett par kanoner och sin dyrt anskaffade ära.

Karl XII blev upprörd. Enligt karolinsk officerskodex var det något av det mest skamliga som fanns att vända fienden ryggen: kungen hade många gånger uttryckt sin belåtenhet med officerare som låtit sig själva och sin trupp slås ihjäl till siste man så länge de hade försvarat den "svenska hedern". Men den som retirerade - oavsett om försvar var utsiktslöst - förverkade direkt kungens förtroende. Därför suspenderades Bär från sin majorstjänst och enligt en uppgift ska han ha tjänat som menig i slaget vid Poltava.

I och med nederlaget hamnade Bär tillsammans med tiotusentals andra svenskar i rysk fångenskap - för honom varade den i tretton år. Han åtnjöt dock sin majorstjänst och kom därför lindrigare undan i fångenskapen än andra längre ner i hierarkin; det hände att han bjöds på gästabud hemma hos ryska potentater. Först 1722 var han hemma i Sverige igen, och återgick då i tjänst hos sitt gamla regemente. 1737 avancerade han till överstelöjtnant och 1740 var han kommendant på Älvsborgs fästning. Han avled 1742 och begravdes i Kvillinge kyrka, där hans vapen samt en levnadsteckning på vers sattes upp. Då han var barnlös dog ätten ut med honom.





Next »