AllmäntPosted by Oskar Sjöström Mon, June 28, 2010 00:01:23
Den 11 juli kl 16:00 kommer jag att hålla ett föredrag om slaget vid Fraustadt i Nyköping. Biljetter - för den som är intresserad ska gå att boka
här.
Jag kommer att blanda den stora historien om kriget, fälttågen och politiken med nedslag i det lokala soldatmaterialet.
Nyköpings kompani tillhörde Södermanlands regemente och var därför ett av de första att nå fram till den sachsiska linjen...
AllmäntPosted by Oskar Sjöström Tue, April 06, 2010 14:35:26Nytt år, nya satsningar på stans - rikets? - bästa museum! Fjolårets utställningar dröp av Poltava-arkeologi och Hjältesagor, men i år fördjupar museet sig i flera intressanta projekt med vad jag anser är allvarliga och viktiga ämnen.
Fredssoldater är den kanske mest aktuella med historien om svenska fredsbevarande insatser under 1900-talet. Utställningen handskas med viktiga frågor om kulturkrockar, våld och vilket pris som freden egentligen är värd.
Miss Landmine är en uppmärksammad turnerande fotoutställning som utan tvekan väcker starka känslor, då den porträtterar av minor lemlästade kvinnor i en skönhetstävling (Kambodja 2009). Med konstnärlig frihet och skärpa lyckas fotografen tvinga fram frågor om krigets civila offer, om vapenhandel, om offret som individ och om mänskliga värden i största allmänhet. Mycket sevärd!
Slutligen måste nämnas den nya uniformsutställningen som är lååångt mer än bara soldatdräkter i glasmontrar: här bjuds på en kavalkad av några av de mest märkliga militäruniformer som finns i museets samlingar. Vad sägs t.ex. om en skinnjacka för dragoner eller en dödskalleförsedd husarhatt; klädesplagg som man kanske inte skulle bli förvånad över att se på en hårdrocksfestival i Värmland men möjligen på soldater från 1700- och 1800-talen.
De nya utställningarna känns fräscha och rör många områden som kommer att göra ett museibesök högst prisvärt och - troligen - långvarigt.
Länkar till utställningarna:
Fredssoldater Miss Landmine Uniformer Såväl Miss Landmine som Uniformsutställningen har påkostade och mycket välgjorda museikataloger som rekommenderas varmt!
Ur biblioteketPosted by Oskar Sjöström Tue, February 23, 2010 00:55:23När vintern plötsligt slår till som i år är det som om samhället försätts i ett chocktillstånd. "Herregud", säger man, "åker inte tågen som de ska?! Vem ska ställas till svars?!" Snöröjningen fungerar inte som den ska, vägarna är iskanor och som om det vore ett symptom på samhällets fördärvliga icke-beredskap larmar journalistiken om det stora antal benbrott som belastat de hårt ansträngda statliga sjukhusen i år. "Vem ska ställas till svars?!"
Som om det vore en tillfällighet läser jag just nu min gode vän och kollega Fredrik Charpentier Ljungqvists förnämliga bok "Global nedkylning: klimatet och människan under 10 000 år" (Norstedts). Fredrik har delat med sig av sin stora och insiktsfulla kunskap över otaliga luncher och fikaraster, och därför har det känts som om jag redan till stora delar läst boken. (Kanske är det därför som jag väntat så länge med den.) När jag nu sitter med den inser jag att den är långt bredare och mer häpnadsväckande än jag föreställt mig. Dessutom känns den otroligt bra timad till den kallaste vintern på över två decennier.
Jag vet att Fredrik inte avsåg att bidra med något inlägg på den ena eller andra sidan i den pågående debatten om människans påverkan på klimatet och den så kallade globala uppvärmningen - detta senare fenomen känns i dagarna ytterst saknat - men jag kan inte låta bli att känna att det trots allt är ett inlägg, och ett skarpt sådant som borde intressera alla människor som är bekymrade om den här planetens och mänsklighetens framtid.
Klimat och historia hör ihop. För historiker utgör klimatet i regel endast en kuliss till Den Stora Berättelsen om mänskliga handlingar: hur ofta har vi inte hört hur kalla vintrar satte käppar i hjulen för Karl XII:s, Napoleons och Hitlers invasioner av Ryssland och Sovjetunionen. Till den episka historien om dessa katastrofala fälttåg hör självklara bilder av ihjälfrusna karoliner, i snön frampulsande franska kyrassiärer och tyska pansargrenadjärer med skägget täckt av rimfrost. Snön och kylan är här företeelser som ytterligare spär på det miserabla och katastrofala, men det krävs mycket av en historiker för att verkligen göra en poäng av att vädret kanske faktiskt hade något med misslyckandena att göra från början - att det alltså inte bara vara strategiska missräkningar som ledde till reträtter och nederlag. (Jag känner på mig att jag här kan kliva på någon ömmande rysk nationalhistorisk tå dessutom.)
Klagomålen på de bristande samhällsfunktionerna, ja den nästan demoraliserande effekt som kölden och snön har fått på samhället de senaste dagarna, har fått mig att på sätt och vis öppna ögonen för den påverkan som vädret givetvis har och alltid har haft på människans levnadsförhållanden. Klimatet är något som vi historiker får börja lära oss att acceptera som en förklarande faktor framöver, det gör Fredrik klart i sin bok. Samhällens och civilisationers uppgång och fall, menar han, är i många fall inget mer än historien om vissa torra, våta, varma eller kalla klimatperioder. Ruiner av en gång blomstrande kulturer och imperier - flera ödsligt övergivna i vad som idag är obeboeliga ökentrakter eller steniga kalhyggen - står som hissnande gravvårdar över samhällets sköra fundament. Endast i stupid förnekelse kan vi bortse från dessa lämningar och inte bli skärrade av vad de säger oss.
Idag drabbas vi européer kanske inte lika hårt av missväxtår som man gjorde förr, men den aktuella "klimatkrisen" ställer hela vår existens på spets med väldiga undergångsvisioner som värsta tänkbara slutscenario. Den här boken kyler visserligen ner sådana domedagsprofetior en aning, och låter oss ana att människan inte rår på vädrets makter i den utsträckning som vi kanske felaktigt och i uppblåsthet inbillat oss, MEN påminner samtidigt om de väldiga krafter som - om de vill - gör grus och slam av alla mänskliga konstruktioner. Det är ju egentligen endast en tidsfråga innan en ny istid är över oss - även om den ligger tusentals år i framtiden - och kommer att innebära att bland annat Sverige krossas till småsten under ett flera kilometer tjockt täcke av inlandsis. Alla städer, alla hus, alla skogar, allting. Allting. Borta.
Jag måste verkligen rekommendera den här boken, inte i första hand för att den nyanserar den politiska debatten om klimatkrisen och ger den en nödvändig historisk tillbakablick på vad som faktiskt är hundratals - ja tusentals år - av dokumenterade eller på annat sätt bevarade exempel på hur människan drabbats av och kämpat med förändringar i klimatet förr i världen; utan för att den, i varje fall för mig, stimulerat till djupare existentiella och filosofiska tankebanor.
AllmäntPosted by Oskar Sjöström Sun, December 20, 2009 20:32:23Efter jul kommer jag att hålla i några visningar på Armémuseum som på
något sätt anknyter till julen eller vintern. Visningarna är öppna för
allmänheten och ingår i entréavgiften.
Här är tiderna för visningarna:
27/12 kl. 13: Fyra julkort från svensk stormaktstid
3/1 kl. 13: Nyårsraketer och snöstormningar: svenska vinterfälttåg
6/1 kl. 13: Karolinska julaftnar: triumfen, tragedin och katastrofen
8/1 kl. 13: Den lilla istiden: klimatet och krigen under 1600-talet
10/1 kl. 13: Fyra julkort från svensk stormaktstid
Varmt välkomna!
HistoriaPosted by Oskar Sjöström Mon, November 30, 2009 13:48:33
Karl XII:s dödsdag. För de allra flesta svenskar är det något som går obemärkt förbi, men för somliga är det en viktig dag att manifestera sin politiska åskådning åt den ena eller det andra hållet. Nynazister och antifascister, alla har de något att säga.
Det kan vid sådana tillfällen finnas anledning att erinra sig historien bakom firandet av 30 november. Det är nämligen en gammal tradition. Redan på 1700-talet förekom det hyllningar och bland annat Bellman författade en liten rask dikt på "Carl XII:s dödsdag" 1789:
Kung Carol, du lejon, på Turkarnas plan, I ryssar, hör på nu med gamman,
Jag svär vid Sanct Brita vid påfven och fan,
Han dängde er sönder och samman. Redan dessa rader dignade av samtida politik eftersom Sverige då låg i krig mot Ryssland, något som hade aktualiserat minnet av den svensk som mest envist bekrigat det stora riket i öster. Under 1800-talets början blev kungen föremål för Tegnérs och Geijers nygöticistiska hyllningar som författades lagom till 100-årsdagen av kungens död.
Den största hyllningen inträffade dock först 1868 då statyn i Kungsträdgården restes. Historien om Karl XII-statyn är fascinerande och säger en hel del om hur bilden av historiska gestalter kan brukas i de mest märkliga sammanhang. (Ungefär samtidigt hade svenska nykterhetsförbundet i likhet med många studentföreningar och tempelriddarordnar utropat 30 november till sina högtidsdagar.)
1862 blev återigen Karl XII en het potatis i den politiska debatten. Samma år hade nämligen tsaren avskaffat alla militära segerfester förutom minnesdagen av slaget vid Poltava. I Sverige upplevdes detta som en kränkande provokation och som ett led i detta firade svenskarna en egen minnesfest över Poltava på sommaren, dock inte prick på datumet (den 28:e juni) utan den 9 juli - det datum då svenska flottan segrade över den ryska vid Svensksund 1790.
Karl XII framställdes som en frihetskämpe värd att hyllas, en symbol för den lilla förtryckta statens kamp mot ett stort imperium (d.v.s. Ryssland). Att Karl XII själv fört krig såsom diktator över ett stort militärt imperium tycks inte ha svalnat vurmen för hans gestalt; inte heller det faktum att Karl XII:s krigföring i Polen 1701-1706 blev förödande för Polen och till stora delar ledde till ett starkt ryskt inflytande där. En stor fest på Cirkus på Djurgården hölls där Karl XII:s namnchiffer hade ställts ut omgiven av svenska, finska, polska, ungerska och t.o.m. italienska flaggor. En internationell fest långt från den högerextrema ideologi som gör anspråk på Karl XII-minnet idag.
Initiativet till själva statyn kom från polacker som levde i exil i Sverige. En stor folklig insamling hölls 1863 för att få ihop pengarna och en tävling utlystes bland landets konstnärer för att göra modeller till statyn. (Intressant nog blev det vinnande bidraget av Johan Peter Molin mycket kritiserat från högerkretsar: de var missnöjda med att Karl XII framställdes till fots och utan hatt - de ville ha en ryttarstaty.) Bidragen till projektet, som kom såväl från kungahuset som från "ringaste koja" samlades framgångsrikt in under 1864, och blev slutligen en imponerande summa om 50 000 riksdaler. När statyn stod färdig lagom till 150-årsfirandet inkom gratulationerna från hela Europa, bl.a. från den italienske frihetskämpen Garibaldi. Och i ett tryck från statyinvigningen 1868 hette det:
Och nu, den 150:de årsdagen af hjeltens död, står hans bildstod [...]
rest på svenska hufvudstadens vackraste torg, hvarifrån den utsträckta handen betydelsefullt pekar åt den för oss och alla folk olycksdigra östern.
Festligheterna blev i sig tumultartade då folk trängde sig fram för att få en glimt av sin hjälte. Livgardets ryttare fick på kvällen rida kavallerichock bland träden i Kungsträdgården för att tygla de kravaller som uppstod bland missnöjda män som vandaliserat den läktare som rests för invigningens mer förnäma gästerna, vilken tydligen skymt sikten för många deltagare. I pressen talades det efteråt om "folkstormen". Minnet av kungen var alltså i första hand internationellt och folkligt, men också liberalt. De flesta hyllningarna hördes nämligen från liberalt håll och mitt under festligheterna hade en av talarna, den berömde August Blanche, av upphetsningen avlidit i en hjärtattack.
Kampen om Karl XII:s minne blev efter 1868 mycket intensiv, och på 1910-talet lyckades högerkonservativa krafter inlämma Karl XII i sin ideologi och lade beslag på såväl bilden av honom som själva stoden. Och därför marscherar fortfarande högerextrema grupper med facklor och kransar dit idag.
Men 30 november handlar alltså inte så mycket om den historiske Karl XII, utan om makten över minnesbilden av honom. En ideologisk konstruktion som inte har något med den verklige kungen att göra.
HistoriaPosted by Oskar Sjöström Sun, October 04, 2009 21:38:05
På Örjan Martinssons förnämliga - och för den knappologiskt lagde oundgängliga - historiesajt
Tacitus.nu kan man beskåda
den sachsiska arméns troliga beklädnad i slaget vid Fraustadt. Örjan åskådliggör på så sätt något som boken inte lyckas med: att sätta en någorlunda visuell klarhet i hur färggrann en slagordning i början av 1700-talet måste ha varit! Örjans sammanställning sträcker sig så långt källorna ger oss kännedom, och ger en fin översikt över de olika regementenas och bataljonernas klädsel.
Om man följer en länk från sidan hittar man dessutom information om
den ryska hjälpkårens utseende jämte en kortare historik över den arma kårens öde.
Mer av detta slag! Tack Örjan.
AllmäntPosted by Oskar Sjöström Mon, September 07, 2009 23:11:35
Fredagen den 25 september kl. 13 kommer jag tillsammans med
Christopher O'Regan och
Erik Petersson att framträda i ett gemensamt seminarie på årets Bok & Biblioteksmässa i Göteborg. (Mässans egen presentation hittar du
här.)
Om du planerar att gå på mässan så se till att pricka in detta i programmet alltså!
Vi ska tala kring ämnet "Framtidens historiker"; något om inspirationen från Peter Englund - vilken för min del varit mycket stor som alla läsare av min bok troligtvis noterat - och om vad det innebär att skriva historia. Och annat som faller en in antar jag.
Om bokenPosted by Oskar Sjöström Tue, August 25, 2009 15:55:13
Fraustadt 1706 har i dagarna utkommit som storpocket, ett trevligt format som inte innebär något särskilt ingrepp på texten (inga nya tillägg eller rättningar i den här upplagan), utan erbjuder istället ett trevligt, billigt och läsbart alternativ till den inbundna utgåvan.
På förlagets hemsida finns boken att beställa för 99:- men jag har sett att den finns att få tag i billigare, 88:- på Bokus och 89:- på Adlibris.
Så ni som tyckte att den inbundna versionen var för dyr eller otymplig har nu chansen att äga boken som storpocket. :)
