Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Välkommen till Oskar Sjöströms historieblogg!

Om bloggen

Här kommer jag att berätta om min bok Fraustadt 1706: ett fält färgat rött (Historiska Media 2008) men också om kommande projekt, om historia i allmänhet och säkert en massa annat också. Kontakta mig på:

oskar.sjostrom@historia.su.se

Tacksägelsetexterna efter slaget vid Fraustadt

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Fri, October 08, 2010 17:53:34

På grund av att Karl XII och huvudarmén vid tidpunkten för slaget vid Fraustadt befann sig långt österut i Litauen - på jakt efter de flyktande resterna av Ogilvies Grodno-armé - dröjde det länge innan man där fick någon kunskap om Rehnskiölds seger.

Karl XII:s gratulationsbrev är daterat 7 april (ett andra den 2 maj) 1706, men kungen skriver där att han visserligen fått "åhtskilliga brefv" av Rehnkiöld men inte haft möjlighet att svara.

Leonard Kagg, vid Östgöta kavalleriregemente som följde huvudarmén, har i sin journal dock noterat att man redan den 9 mars - drygt en månad efter slaget - höll en allmän tacksägelsefest i den kungliga hären "för Frauenstadts lyckelige battaille".

Ottesångstexten var psalm 54: v. 6-9.

6. Sij, Gudh står medh migh: Herren uppehåller mina siäl.

7. Han skal betala minom fiendom thet onda: förstör them genom tina trohet.

8. Så wil jagh giöra tigh ett glädieoffer; och tacka, HERre, tino namne, at thet så trösteligit är.

9. Ty tu hielper migh uthur all min nödh: at mina ögon måga på mina fiender lust see.

(I en förklarande fotnot till vers 9 står det: "Een Gudfruchtig menniska glädz icke öfwer sina owänners ofärd: ty wij äre alle syndare, och hafwe förtient Gudz straff. Men hon glädz öfwer Gudz rättwisa dom och regemente, i thet, at han beskyddar sina, och straffar the onda. Eljes bör oss altijd önska och ther efter sökia, at the onde måga omvända sigh til bättring, och warda salige".)

Högmässan var Dan. 2: v. 20-21.

20. Och Daniel tog til at tala, och säija: Lofwat ware Gudz namn ifrån ewighet til ewighet: ty hans är både wijshet och starckhet.

21. Han förwandlar tider och stunder; han sätter Konungar af, och sätter Konungar up; han gifwer the wisa theras wijshet, och the förståndiga theras förstånd.

(I en förklarande not till vers 21 heter det: "Han sätter tijd före, huru länge hwart och ett rike stå skal; ja, huru länge hwar och een menniskia lefwa, och hwart och ett ting wara skal.") Raderna är mycket väl funna eftersom Fraustadt blev ett avgörande i avsättningskriget mot August: på så sätt gav Gamla testamentet, i den här tolkningen, legitimitet åt Karl XII:s detroniseringspolitik. Ett fyndigt propagandanummer måste tillstås!

Aftonsången var psalm 64: v. 6-11.

6. The äro dierfwe medh sin onda anslag; och talas widh huru the snaror läggia wilja, och säija: Ho kan see them?

7. The dichta skalckhet, och hållat hemliga; the äro ilfundige, och hafwa listig skalckastycke före.

8. Men Gudh skal hasteliga skiuta them, så at them skal swida efter.

9. Theras egen tunga skal fälla them; så at them bespotta skal hwar och en som them seer.

10. Och alla menniskior som thet see, skola fruchta sigh, och säija: Thet hafwer Gudh giordt; och förmärckia, at thet är hans gierning.

11. The rättferdige skola frögda sigh af HERranom, och förtrösta uppå honom; och alla froma hiertan skola ther af beröma sigh.

(Texterna är hämtade ur 1703 års bibel.)

Budskapet var tydligt: Gud hade förlänat svenskarna segern över de otrogna och falska fienderna, och segern vid Fraustadt var det konkreta beviset för att detta var sant. Gud hade straffat dem för sin falskhet medan han beskyddat de sina, d.v.s. svenskarna.

Som idé var detta verkligen ingenting unikt. I alla relationer och berättelser om slaget som jag läst - och det är åtskilliga - ges Gud äran för segern; i vissa fall har han t.o.m. gripit in i striden aktivt.

Karl XII skriver själv i brevet av den 2 maj:

"Jagh kan ändåk intet förbigå at önska H. Generalen ännu en gångh lycka öfver dhenna stora segern, som så tappert är här hållen giönom dhen aldra högsta gudens betedda nåd. Man kan intet nogsamt tacka vår herre dherför, som altidh gifver sitt biståndh."









Ett meddelande från kriget

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Fri, September 17, 2010 15:10:14


I Riksarkivets gömmor hittade jag under sommaren 2007 en liten samling dokument om slaget vid Fraustadt, huvudsakligen förlagor till de offentliga relationerna som trycktes och spreds som en del av den svenska krigspropagandan, dels avskrifter av olika privata brev. Källkritiskt utgör dessa handlingar givetvis ett problem, särskilt avskrifterna eftersom det är omöjligt att - utan original - avgöra om innehållet är äkta. Av andra källor kan man ju emellertid bekräfta åtminstone en del av uppgifterna.

Ett av breven, daterat Breslau den 20 febr 1706 (som var den 10:e enligt svensk kalender, d.v.s en vecka efter slaget), av en von Beuninge (?), beskriver i korthet vad han sett efter slaget. (Mottagare var en viss Christoph Gruben i Königsberg.) Fortfarande en vecka efter slaget låg liken strödda på slagfältet. En del låg fortfarande kvar i sina röda rockar, medan många andra var avklädda.

Två dagar efter slaget hade svenskarna företagit en jakt på ryska soldater i skogarna i området och skall enligt uppgiftsställaren ha påträffat och huggit ner 200 ryssar. Deras musköter hade sedan förts tillbaka till Fraustadt och ställts upp vid rådhuset.

Vidare berättas att svenskarna efter slaget funnit över tretusen sachsiska musköter på fälten som varit laddade, men aldrig avfyrade och alltså slängda på marken i flykten. På torsdagen efter slaget hade musköterna avfyrats av svenskarna.

Slutligen berättar brevskrivaren att det varit oklart exakt hur många svenskar som stupat i slaget eftersom man redan dagen efter slaget börjat söka upp och begrava de egna.


Gästabud i Nyköping

AllmäntPosted by Oskar Sjöström Mon, June 28, 2010 00:01:23

Den 11 juli kl 16:00 kommer jag att hålla ett föredrag om slaget vid Fraustadt i Nyköping. Biljetter - för den som är intresserad ska gå att boka här.

Jag kommer att blanda den stora historien om kriget, fälttågen och politiken med nedslag i det lokala soldatmaterialet.

Nyköpings kompani tillhörde Södermanlands regemente och var därför ett av de första att nå fram till den sachsiska linjen...


Nya utställningar på Armémuseum

AllmäntPosted by Oskar Sjöström Tue, April 06, 2010 14:35:26
Nytt år, nya satsningar på stans - rikets? - bästa museum! Fjolårets utställningar dröp av Poltava-arkeologi och Hjältesagor, men i år fördjupar museet sig i flera intressanta projekt med vad jag anser är allvarliga och viktiga ämnen.

Fredssoldater är den kanske mest aktuella med historien om svenska fredsbevarande insatser under 1900-talet. Utställningen handskas med viktiga frågor om kulturkrockar, våld och vilket pris som freden egentligen är värd.


Miss Landmine är en uppmärksammad turnerande fotoutställning som utan tvekan väcker starka känslor, då den porträtterar av minor lemlästade kvinnor i en skönhetstävling (Kambodja 2009). Med konstnärlig frihet och skärpa lyckas fotografen tvinga fram frågor om krigets civila offer, om vapenhandel, om offret som individ och om mänskliga värden i största allmänhet. Mycket sevärd!

Slutligen måste nämnas den nya uniformsutställningen som är lååångt mer än bara soldatdräkter i glasmontrar: här bjuds på en kavalkad av några av de mest märkliga militäruniformer som finns i museets samlingar. Vad sägs t.ex. om en skinnjacka för dragoner eller en dödskalleförsedd husarhatt; klädesplagg som man kanske inte skulle bli förvånad över att se på en hårdrocksfestival i Värmland men möjligen på soldater från 1700- och 1800-talen.

De nya utställningarna känns fräscha och rör många områden som kommer att göra ett museibesök högst prisvärt och - troligen - långvarigt.

Länkar till utställningarna:

Fredssoldater

Miss Landmine

Uniformer

Såväl Miss Landmine som Uniformsutställningen har påkostade och mycket välgjorda museikataloger som rekommenderas varmt!

Klimat och historia

Ur biblioteketPosted by Oskar Sjöström Tue, February 23, 2010 00:55:23
När vintern plötsligt slår till som i år är det som om samhället försätts i ett chocktillstånd. "Herregud", säger man, "åker inte tågen som de ska?! Vem ska ställas till svars?!" Snöröjningen fungerar inte som den ska, vägarna är iskanor och som om det vore ett symptom på samhällets fördärvliga icke-beredskap larmar journalistiken om det stora antal benbrott som belastat de hårt ansträngda statliga sjukhusen i år. "Vem ska ställas till svars?!"

Som om det vore en tillfällighet läser jag just nu min gode vän och kollega Fredrik Charpentier Ljungqvists förnämliga bok "Global nedkylning: klimatet och människan under 10 000 år" (Norstedts). Fredrik har delat med sig av sin stora och insiktsfulla kunskap över otaliga luncher och fikaraster, och därför har det känts som om jag redan till stora delar läst boken. (Kanske är det därför som jag väntat så länge med den.) När jag nu sitter med den inser jag att den är långt bredare och mer häpnadsväckande än jag föreställt mig. Dessutom känns den otroligt bra timad till den kallaste vintern på över två decennier.

Jag vet att Fredrik inte avsåg att bidra med något inlägg på den ena eller andra sidan i den pågående debatten om människans påverkan på klimatet och den så kallade globala uppvärmningen - detta senare fenomen känns i dagarna ytterst saknat - men jag kan inte låta bli att känna att det trots allt är ett inlägg, och ett skarpt sådant som borde intressera alla människor som är bekymrade om den här planetens och mänsklighetens framtid.


Klimat och historia hör ihop. För historiker utgör klimatet i regel endast en kuliss till Den Stora Berättelsen om mänskliga handlingar: hur ofta har vi inte hört hur kalla vintrar satte käppar i hjulen för Karl XII:s, Napoleons och Hitlers invasioner av Ryssland och Sovjetunionen. Till den episka historien om dessa katastrofala fälttåg hör självklara bilder av ihjälfrusna karoliner, i snön frampulsande franska kyrassiärer och tyska pansargrenadjärer med skägget täckt av rimfrost. Snön och kylan är här företeelser som ytterligare spär på det miserabla och katastrofala, men det krävs mycket av en historiker för att verkligen göra en poäng av att vädret kanske faktiskt hade något med misslyckandena att göra från början - att det alltså inte bara vara strategiska missräkningar som ledde till reträtter och nederlag. (Jag känner på mig att jag här kan kliva på någon ömmande rysk nationalhistorisk tå dessutom.)

Klagomålen på de bristande samhällsfunktionerna, ja den nästan demoraliserande effekt som kölden och snön har fått på samhället de senaste dagarna, har fått mig att på sätt och vis öppna ögonen för den påverkan som vädret givetvis har och alltid har haft på människans levnadsförhållanden. Klimatet är något som vi historiker får börja lära oss att acceptera som en förklarande faktor framöver, det gör Fredrik klart i sin bok. Samhällens och civilisationers uppgång och fall, menar han, är i många fall inget mer än historien om vissa torra, våta, varma eller kalla klimatperioder. Ruiner av en gång blomstrande kulturer och imperier - flera ödsligt övergivna i vad som idag är obeboeliga ökentrakter eller steniga kalhyggen - står som hissnande gravvårdar över samhällets sköra fundament. Endast i stupid förnekelse kan vi bortse från dessa lämningar och inte bli skärrade av vad de säger oss.

Idag drabbas vi européer kanske inte lika hårt av missväxtår som man gjorde förr, men den aktuella "klimatkrisen" ställer hela vår existens på spets med väldiga undergångsvisioner som värsta tänkbara slutscenario. Den här boken kyler visserligen ner sådana domedagsprofetior en aning, och låter oss ana att människan inte rår på vädrets makter i den utsträckning som vi kanske felaktigt och i uppblåsthet inbillat oss, MEN påminner samtidigt om de väldiga krafter som - om de vill - gör grus och slam av alla mänskliga konstruktioner. Det är ju egentligen endast en tidsfråga innan en ny istid är över oss - även om den ligger tusentals år i framtiden - och kommer att innebära att bland annat Sverige krossas till småsten under ett flera kilometer tjockt täcke av inlandsis. Alla städer, alla hus, alla skogar, allting. Allting. Borta.

Jag måste verkligen rekommendera den här boken, inte i första hand för att den nyanserar den politiska debatten om klimatkrisen och ger den en nödvändig historisk tillbakablick på vad som faktiskt är hundratals - ja tusentals år - av dokumenterade eller på annat sätt bevarade exempel på hur människan drabbats av och kämpat med förändringar i klimatet förr i världen; utan för att den, i varje fall för mig, stimulerat till djupare existentiella och filosofiska tankebanor.



Jullovsvisningar på Armémuseum

AllmäntPosted by Oskar Sjöström Sun, December 20, 2009 20:32:23
Efter jul kommer jag att hålla i några visningar på Armémuseum som på något sätt anknyter till julen eller vintern. Visningarna är öppna för allmänheten och ingår i entréavgiften.


Här är tiderna för visningarna:

27/12 kl. 13: Fyra julkort från svensk stormaktstid

3/1 kl. 13: Nyårsraketer och snöstormningar: svenska vinterfälttåg

6/1 kl. 13: Karolinska julaftnar: triumfen, tragedin och katastrofen

8/1 kl. 13: Den lilla istiden: klimatet och krigen under 1600-talet

10/1 kl. 13: Fyra julkort från svensk stormaktstid

Varmt välkomna!



30 november

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Mon, November 30, 2009 13:48:33

Karl XII:s dödsdag. För de allra flesta svenskar är det något som går obemärkt förbi, men för somliga är det en viktig dag att manifestera sin politiska åskådning åt den ena eller det andra hållet. Nynazister och antifascister, alla har de något att säga.

Det kan vid sådana tillfällen finnas anledning att erinra sig historien bakom firandet av 30 november. Det är nämligen en gammal tradition. Redan på 1700-talet förekom det hyllningar och bland annat Bellman författade en liten rask dikt på "Carl XII:s dödsdag" 1789:

Kung Carol, du lejon, på Turkarnas plan,
I ryssar, hör på nu med gamman,
Jag svär vid Sanct Brita vid påfven och fan,
Han dängde er sönder och samman.


Redan dessa rader dignade av samtida politik eftersom Sverige då låg i krig mot Ryssland, något som hade aktualiserat minnet av den svensk som mest envist bekrigat det stora riket i öster. Under 1800-talets början blev kungen föremål för Tegnérs och Geijers nygöticistiska hyllningar som författades lagom till 100-årsdagen av kungens död.

Den största hyllningen inträffade dock först 1868 då statyn i Kungsträdgården restes. Historien om Karl XII-statyn är fascinerande och säger en hel del om hur bilden av historiska gestalter kan brukas i de mest märkliga sammanhang. (Ungefär samtidigt hade svenska nykterhetsförbundet i likhet med många studentföreningar och tempelriddarordnar utropat 30 november till sina högtidsdagar.)

1862 blev återigen Karl XII en het potatis i den politiska debatten. Samma år hade nämligen tsaren avskaffat alla militära segerfester förutom minnesdagen av slaget vid Poltava. I Sverige upplevdes detta som en kränkande provokation och som ett led i detta firade svenskarna en egen minnesfest över Poltava på sommaren, dock inte prick på datumet (den 28:e juni) utan den 9 juli - det datum då svenska flottan segrade över den ryska vid Svensksund 1790.

Karl XII framställdes som en frihetskämpe värd att hyllas, en symbol för den lilla förtryckta statens kamp mot ett stort imperium (d.v.s. Ryssland). Att Karl XII själv fört krig såsom diktator över ett stort militärt imperium tycks inte ha svalnat vurmen för hans gestalt; inte heller det faktum att Karl XII:s krigföring i Polen 1701-1706 blev förödande för Polen och till stora delar ledde till ett starkt ryskt inflytande där. En stor fest på Cirkus på Djurgården hölls där Karl XII:s namnchiffer hade ställts ut omgiven av svenska, finska, polska, ungerska och t.o.m. italienska flaggor. En internationell fest långt från den högerextrema ideologi som gör anspråk på Karl XII-minnet idag.


Initiativet till själva statyn kom från polacker som levde i exil i Sverige. En stor folklig insamling hölls 1863 för att få ihop pengarna och en tävling utlystes bland landets konstnärer för att göra modeller till statyn. (Intressant nog blev det vinnande bidraget av Johan Peter Molin mycket kritiserat från högerkretsar: de var missnöjda med att Karl XII framställdes till fots och utan hatt - de ville ha en ryttarstaty.) Bidragen till projektet, som kom såväl från kungahuset som från "ringaste koja" samlades framgångsrikt in under 1864, och blev slutligen en imponerande summa om 50 000 riksdaler. När statyn stod färdig lagom till 150-årsfirandet inkom gratulationerna från hela Europa, bl.a. från den italienske frihetskämpen Garibaldi. Och i ett tryck från statyinvigningen 1868 hette det:

Och nu, den 150:de årsdagen af hjeltens död, står hans bildstod [...] rest på svenska hufvudstadens vackraste torg, hvarifrån den utsträckta handen betydelsefullt pekar åt den för oss och alla folk olycksdigra östern.

Festligheterna blev i sig tumultartade då folk trängde sig fram för att få en glimt av sin hjälte. Livgardets ryttare fick på kvällen rida kavallerichock bland träden i Kungsträdgården för att tygla de kravaller som uppstod bland missnöjda män som vandaliserat den läktare som rests för invigningens mer förnäma gästerna, vilken tydligen skymt sikten för många deltagare. I pressen talades det efteråt om "folkstormen". Minnet av kungen var alltså i första hand internationellt och folkligt, men också liberalt. De flesta hyllningarna hördes nämligen från liberalt håll och mitt under festligheterna hade en av talarna, den berömde August Blanche, av upphetsningen avlidit i en hjärtattack.

Kampen om Karl XII:s minne blev efter 1868 mycket intensiv, och på 1910-talet lyckades högerkonservativa krafter inlämma Karl XII i sin ideologi och lade beslag på såväl bilden av honom som själva stoden. Och därför marscherar fortfarande högerextrema grupper med facklor och kransar dit idag.

Men 30 november handlar alltså inte så mycket om den historiske Karl XII, utan om makten över minnesbilden av honom. En ideologisk konstruktion som inte har något med den verklige kungen att göra.










Sachsiska arméns uniformer på Tacitus.nu

HistoriaPosted by Oskar Sjöström Sun, October 04, 2009 21:38:05

På Örjan Martinssons förnämliga - och för den knappologiskt lagde oundgängliga - historiesajt Tacitus.nu kan man beskåda den sachsiska arméns troliga beklädnad i slaget vid Fraustadt. Örjan åskådliggör på så sätt något som boken inte lyckas med: att sätta en någorlunda visuell klarhet i hur färggrann en slagordning i början av 1700-talet måste ha varit! Örjans sammanställning sträcker sig så långt källorna ger oss kännedom, och ger en fin översikt över de olika regementenas och bataljonernas klädsel.

Om man följer en länk från sidan hittar man dessutom information om den ryska hjälpkårens utseende jämte en kortare historik över den arma kårens öde.

Mer av detta slag! Tack Örjan.

Next »